Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/101

Den här sidan har korrekturlästs
87
FOLKFESTER

Sägnen, att fru Bellman, då hon förestäldes för drottningen, hvilken lyckönskade henne såsom den hvilken utan tvifvel egde de rikaste minnena af skaldens snille och älskvärdhet, skall hafva yttrat: »Säg inte det, ers majestät, salig menniskan var mycket tråkig när han var hemma», är helt och hållet obestyrkt och torde väl få räknas till de många uppdiktade framställningarna om Bellmans personlighet och de bellmanska familjeförhållandena.

Adolf Bellman var faderns minne med svärmisk vördnad tillgifven. Sjelf var han en ganska begåfvad person och en åtminstone inom »Bellmanska sällskapet» framstående poet, hvarpå man bland annat finner prof i de under nyss anförda sällskaps namn af Arvid Ahnfelt tecknade »humoresker och silhuetter». Ännu lefva personer som mycket väl erinra sig kramhandlaren Bellman såsom en vacker och fin herre, gerna sedd i sällskapsverlden. Han föll i en obotlig sinnessjukdom och afled den 30 Juli 1834, »högaktad», såsom Claës Livijn skref om honom, »af alla för det fasta, redliga och verksamma väsen, som utmärkte honom under helsans dagar och tillvann honom allmän aktning och medborgares förtroende, begråten af en mor, af en maka och vänner».

På den läktare, der Bellmans enka hade sin plats vid bystens aftäckande, satt äfven en af skaldens personliga vänner, den bekante läkaren, professor Anders Blad, hvilken, åtta år yngre än Bellman, öfverlefde honom i nära fyra årtionden och den 26 Juli 1829 fröjdade sig åt den folkets hyllning som egnades hans gamle väns minne. Det var till doktor Blad som Bellman egnade Fredmans epistel, N:o 81, »Märk hur vår skugga — märk, Movitz, mon frère».

Sedan slägt och vänner till dagens hjelte intagit sina platser, anlände konungen och kronprinsen till häst och stannade strax vid inhägnaden. Drottningen och kronprinsessan togo från grefvinnan Bakers byggnad[1] högtidligheten i betraktande.

Festen öppnades med att från berget till höger uppstämdes af valdhorn melodien till »Opp Amaryllis», som sedan besvarades från venstra sidan af Svea gardes regementsmusik, hvarefter omkring 40 sångare af Harmoniska sällskapets ledamöter, uppstälda i halfcirkel framför minnesvården, afsjöngo en fyrstämmig, af den kände skalden, d. v. departementschefen i generaltullstyrelsen J. D. Vallerius till ofvan nämda melodi författad introduktionskör: »Neckar ur vassen undrande stiga». Sedan sången tystnat, framträdde frih. Åkerhjelm, direktionens ordförande, och tolkade festens mening och betydelse. Efter talets slut föll täckelset från bysten. Liksom en gnista af hänryckning for genom församlingen, och kören stämde upp, till melodien

  1. Oakhill, eges nu af grosshandlaren W. N. Burmester.