genom yttre Norreport öfver ännu en bro som kom fram ungefär vid östra kanten af n. v. arfprinsens palats, till foten af Brantberget, efter Johan Brunkes afrättning der kalladt Brunkeberg, som sträckte sig på södra sidan ända ned till Norrström (fig. 39).
Der var man ändligen i det fria. Men det var ej alltid så lätt att komma dit. I ofredens tider, och dessa återkommo ej sällan, måste fredliga vandrare hålla sig borta från yttre Norreport, och på förlustelser var då ej att tänka. Ända in på 1500-talet gick det ofta omildt till på det stället. Då Gustaf Vasa slog sitt läger på Brunkeberg, voro der, såsom Erik Jörensson (Tegel) berättar i sin Gustaffs historia, »fyre Galghar fulle hängde öffuerst uppå Bärghet med Swenske Män».
Äfven då det var fred i och omkring Stockholm, hade det sina farligheter att gå upp på Brunkeberg och roa sig. Der höllo röfvare och »arga skalkar» hus i de grottor som först bebotts af fromma eremiter.
Messenius d. ä. berättar i sin Stockholmskrönika, att der
Bodde Eremiter ej få,
Under berget i Kula en,
Ther solen på them icke sken
Hwilken blef med tiden öde,
Nær the wore alle dœde,
Rœfvare intogo henne,
Them monde Kungen oppbrænne,
Och kastade Kulan igen,
Ei sker sedan ther nogon mehn.
Lyckades man få vara ostörd af krigsmän och Brunkebergsröfvare, kunde man nog roa sig på S:t Clara gärde och i trakten der omkring. Det var visserligen litet sumpigt här och der, men mellan sandbankarne och morasen fann man dock några torra ställen, om det också icke växte mycket annat än ljung och små buskar. Der var en malm, såsom dylika fält heta på landsbygden än i dag, säger Nordberg i sin bok S:t Claræ Minne, och skall Norrmalm på den sidan, liksom Södermalm på den motsatta sidan af Stockholm deraf hafva fått sitt namn.[1]
Man vallfärdade till det här belägna, af Magnus Ladulås upprättade S:t Clara nunnekloster, som med sin klosterkyrka i midten och åtskilliga små hus omkring henne, allt omgifvet af en mur, såg
- ↑ Wittingh anför i sin bok S:t Jacobs Minne en annan härledning, nämligen att malm skulle komma af »Malamän», besoldade personer till stadens bevakning och försvar, hvilka vid sina tillfällen blifvit här inqvarterade, att de icke måtte vara den trångbodda staden till besvär.
