ganska inbjudande ut, synnerligen genom den vackra skogslunden, som gränsade in till norra sidan af klostret och kanske sträckte sig backen utför (Norra Kyrkogatan i vår tid), under det nunnorna på södra sidan om muren, åt n. v. Södra Kyrkogatan, hade två instängda täppor, »tvifvelsutan», säger Nordberg, »till nödiga behof i sin hushållning, för sådana jordfrukter som dem tjente».
Många gårdar i trakten tjenade till hviloställen vid utflykter från staden. Dessa gårdar hörde i allmänhet till klostret, dit förlänade af konungar och enskilda personer samt gifna i hemgift med de fruntimmer af de förmögnare klasserna som af sina anhöriga bestämts till nunnor eller af egen vilja tagit doket.
När man tröttnade att leka på S:t Clara gärde, som 1529 anslogs till mulbete åt de kreatur som egdes af stadens borgare, eller att besöka gårdarne i trakten, och man ej längre fruktade för ogerningsmän, gick man ända upp på sandåsen för att njuta af utsigten, hvilken var ganska vidsträckt. Om vårdtornet deruppe hafva vi redan talat. Derifrån kunde man se öfver nästan hela Solna socken, och hon var likväl icke liten, utan sträckte sig i öster ända till Blockhusudden med det gamla försvarsverket samt i vester långt in åt Mälarsidan och slöt i söder först midt på Stortorget, så att Stockholms slott, Storkyrkan, Norrmalm, Ladugårdslandet och Kungsholmen allt på Solna sockens »förra botten funderade äro». Och en förlustelse var det att skåda allt detta.
Sedan Norrmalm börjat på allvar bebyggas, och man ej längre fruktade någon fiende från det hållet samt de förut så talrika afrättningarna på Brunkeberg mindre ofta förekommo, började man också tänka på att göra förlustelseplatserna på Brunkebergsåsen mer inbjudande. Man lär till och med hafva bygt några små vallar till vindrufvors plantering, men detta »wärk» gick inom kort tid öfver ända. Det förtäljes också, att i sjelfva bergets klapper, ungefär 5 à 6 alnar ned i jorden, skola hittats åtskilliga slags snäckor, hvilket, utom alla andra skäl, skulle vara ett klart bevis, att »denna sandås måtte vid sjelfva syndafloden vara uppkastad». Likaledes uppgifves det, att »i berget tagits åtskilliga slags ädla stenar, som topas, agat, jaspis samt porfyr, marmor, bergkristaller och stenar som hafva malmådror i sig».
Man hade således ganska vackra föreställningar om Brunkebergs ädla egenskaper. Men stundom var det farligt att gå dit, sedan mörkret inträdt, till och med i skymningen, icke för vanliga ogerningsmäns skull, men väl i anseende till de trollväsen som der uppe drefvo ofog. I den Dissertatio academica de Monte Brunconis vulgo Brunkeberg, som Jonas Bång offentligen framstälde och på stora
