del af Ladugårdslandsviken som sedan kallades Packartorgsviken och senast Katthafvet och der Berzelii park nu är samt fara upp för ån till stora Träsksjön och derifrån till Kattrumpersjön, nu Norra Brunnsviken. Wittingh omtalar i »S:t Jakobs Minne», att ännu på hans tid (boken utgafs 1771) lefde gamla personer som mindes från sin barndom, att man med små båtar rott på Ingemarshofs-ängarne och der fiskat. »Åtskilliga jernringar af större slaget», fortfar Wittingh, »som ännu sitta qvar uti de Wästra Bärgen vid Träsket, nedan för den så kallade Nya Wägen, vittna, att man der fordom hamnat och hvilat med sina farkoster».
Bland kålgårdarne utanför staden var det i synnerhet en som snart öfverglänste alla andra, och det var konungens egen, hvilken fans åtminstone i förra hälften af 1400-talet, kanske förr. Redan tidigt nämnes konungens örtagård eller
Kungsträdgården, ett namn som ej var någon tom titel. Det var visserligen ett förlustelseställe, men ingalunda för hvem som helst. Det tålde ganska länge, innan trädgården uppläts åt allmänheten. Stockholmsfolket hörde visserligen mycket talas om denna lustgård och huru de kungliga der roade sig, men det fick ej tränga dit in. Det såg, att trädgården utvidgades på bekostnad af Jakobs kyrkogård; det förnam, att Gustaf Vasa inkallade en utländsk örtagårdsmästare, Hans Friese, som skulle sätta konungens trädgårdar i stånd och om vintrarne väfva linne och dräll åt drottningen; det hörde ett par årtionden derefter talas om en annan utländing, Jean Allard, som skulle af den kungliga trädgården göra en helt och hållet ny lustgård med främmande, sällsynta träd och örter; det fick veta, att Gustaf den andre Adolf skaffat sig en ny »Gartner» som hette Gabriel König och att drottning Kristina i sitt lusthus[1] skulle hafva haft »flera roliga och nöjda stunder»; men allt detta var endast på afstånd. Det tyckes som Stockholms allmänhet ej heller fått på närmare håll beundra den vattenkost som under Karl den elfte uppsattes i trädgården och till hvilken vattnet, enligt kungl. trädgårdsintendenten Johan Hårlemans förslag, togs från Träsksjön, hvilken innehöll sådant »sött och af solen uppvärmdt vatten som för trädgården vore tjenligt». När stockholmsfolket släptes in i trädgården, var det redan slut med vattenkonsten.
Först i det senast förflutna århundradet och i synnerhet under Gustaf den tredje medgafs det allmänheten att förlusta sig i Kungsträdgården. Då uppfördes också ett nytt varmväxthus i norra ändan af platsen (ett gammalt fans redan från Karl den
- ↑ Nu sannolikt general-landtmäterikontorets hus eller åtminstone en del deraf.
