gröna fält anlades och mycket annat gjordes till platsens förskönande; men varmväxthuset förvandlades till en danssal eller s. k. Vauxhall (fig. 40), der baler gåfvos till förmån för lifgardets barnhus.[1]
Med dessa baler öfvergick Kungsträdgården helt och hållet till förlustelseställe för den stora allmänheten. Uti ett kungl. bref till öfverståthållaren, frih. von Essen, af den 24 dec. 1795, ålades denne att vaka öfver, det skick och ordning måtte i trädgården iakttagas vid promenader, festiviteter och andra folksamlingar.
Vauxhallen skulle, i likhet med sin förebild i London, afse fullkomlig jemlikhet. Der fick man, såsom fru Lenngren uttryckte sig, se »drängar bland stjernor och band». Vauxhallsbalerna voro talrikt besökta af »fröknar i flockar, vestaler i knippor». Der var »jemlikhet, qvalm och musik».
Trängseln var besvärlig, men man rörde sig i alla fall bland »flottiga kinder och os af kotletter», såsom fru Lenngren också sjunger. I salens enda ända var värdshus och i den andra schweizeri.
Vauxhallshärligheten räckte dock ej många år, ty redan 1801 inreddes byggnaden till arsenal och fyldes med de segertecken som under de närmast föregående åren, efter De la Gardieska
- ↑ Hade först sin egen lägenhet i det hus i hörnet af Stora Kungsholmsgatan och Gamla Kungsholmsbron, hvilket en tid kallades Cathrineborg och der Melcher Jung år 1644 inrättade sitt glasbruk samt sedan egdes af hofjunkaren J. E. Snoilsky och ännu senare af grefve Carl Ehrenpreus. Sedermera intogos gardesbarnhusbarnen på Stora barnhuset.
