deltagande för Humlegården var nyss nämda drottnings svärmoder, Hedvig Eleonora, Karl den tiondes enka, och hennes långa lifstid räckte till för att se parken fullständigt tillväxa. Men efter hennes död tyckes Humlegården hafva vanvårdats. Nära femtio år efter hennes frånfälle skulle parken öfvertagas af Adolf Fredrik sjelf, men stäldes snart under öfverståthållarens förvaltning.
Det var under den tiden som Stockholms allmänhet fick utan inskränkning begagna sig af parken som förlustelseort, och der uppstod snart ett ganska muntert lif. Då erhöll också Petter Stenborg,[1] en för den svenska sceniska konsten verksam man, rättighet att uppföra svenska komedier och 1773 öppnade han just i det gamla kungliga lusthuset, i Humlegårdens »rotunda», en folkteater som i början föga uppmuntrades af »bättre folk», men småningom tillkämpade sig anseende samt slutligen ansågs som en farlig medtäflare till de kungliga teatrarne.
Skådebanan var liten och obeqväm, och åskådareplatserna ingalunda bättre, men mycket folk strömmade dit, slutligen äfven af de förnämare, och det säges, att Gustaf den tredje sjelf skall någon gång hafva besökt Humlegårdsteatern. En plats i »premieloge» kostade 6 daler kopparmynt; en i »sekund» 3 daler.
Der uppfördes nästan alla Hallmans just för denna teater skrifna parodier och lustspel, några ett stort antal gånger, såsom »Finkel» eller »det underjordiska bränvinsbränneriet» 46 gånger, »Skeppar Rolf» 34 gånger, o. s. v. Stenborg gaf också Holbergs flesta stycken. »Jeppe Nilsson på berget» eller »Den förvandlade bonden» gick der 16 gånger, sedan stycket förut gifvits af Stenborg på alla de ställen han förut haft sin teater, vid Kindstugatan, i gardeslägret på Ladugårdsgärdet, i Bergstrahlska huset och vid Jerntorget, hvarom man för öfrigt erhåller närmare upplysningar i F. A. Dahlgrens »Anteckningar om Stockholms teatrar».
Bland skådespelarne har teaterkrönikan förvarat minnet af Petter Stenborg sjelf samt hans två söner Nils Gustaf och Carl, den förre föga framstående, men den senare[2] så mycket mer utmärkt både som sångare och skådespelare och äfven teaterledare. Han var i 33 år anstäld vid kungl. teatern, fastän han under många af dessa år tillhörde äfven den enskilda scenen. Såsom Humlegårdens arleqvin omtalas först en Löfblad och efter hans död en Neuman, hvilken visade »åtskilliga konster och positurer i equilibrien», något som intygar, att äfven den gren af »konsten» icke var helt och hållet bannlyst från denna teater.
