redo på karrusellen; de stadiga samt kanske den underafdelning af de förra hvilken inga slantar hade stodo nedanför och sågo på, och karrusellen surrade och snurrade hvar enda afton, men den mindre fina folkqvickheten tvekade ej att kalla honom »svinmatsqvarnen». Det var en qvickhet i gammal stockholmsstil.
Då och då sväfvade en lindansare öfver den beundrande, rysande och hurrande mängdens hufvuden. En och annan ballong gick också upp från den stora nordvestra gräsplanen. Fyrverkerier afbrändes ganska ofta under höstqvällarne, till och med vintertiden. Ett sådant sprakade så sent på året som den 28 December (1830), tillstäldt af kapten Rothlieb och styckjunkaren Norck. Vid sådana tillfällen släptes ingen in i parken som ej köpt biljett till 16 sk. eller till och med 32 sk. banko, och biljetterna såldes på Operakällaren samt källarne Dufvan, Äplet, Södermalm och Gyllene Solen och på Dagbladskontoret. Men de som icke ville betala någon inträdesafgift togo »plankbiljett», i synnerhet från Norra Humlegårdsgatan, der bevakningen var mindre talrik. Stundom stupade plankbiljettegarne på hufvudet i den grönskande dammen som låg i yttersta norden af parken, så vida dammen ej redan var tillfrusen.
Det var i gamla »Humlegåln». Sådant händer aldrig mer i den fina park som Stockholms stad, efter att hafva fått nyttjanderätten på sig öfverlåten, låtit skapa omkring det nya bibliotekshuset.
⁎
