På den södra malmen voro förlustelseställena ej synnerligt många. Der voro också otillgängligare och långt ödsligare trakter än utanför Norreport. Sjelfva Brunkebergsåsen var, oaktadt sin höjd, icke så svår att besöka som backklintarne söder ut. Visserligen stötte man här och der på en fri plats, t. ex. strax ofvanför stadsgrafven och Söderport, det nu varande Södermalmstorg, men der var dock föga annat än »fri fägång», såsom det heter i Kristofers bref 1442 och 1444. Menniskor syntes just icke till.
Hela »Åsöna» såg ungefär likadan ut ända till dess Gustaf den förste, 1529, gaf den trakten åt Stockholms stad. Södermalm skulle höra under staden, men Norrmalm särskildt under slottet, till hvilket Norrmalmsborna skulle göra dagsverken, och ännu långt derefter voro de skyldiga att skura rummen i kungl. slottet och i rikets kollegier.
Trögt gick det med Södermalms bebyggande ända till på sextonhundratalet, då förnämt folk började draga sig åt det hållet. Vi behöfva endast erinra om Jakob De la Gardie och hans hustru Ebba Brahe, som bebodde det hus, hvilket nu kallas det Schönborgska (så benämdt efter fabrikör Schönborg som köpte det 1762). De gamla kålgårdarne utvidgades och förskönades, men några offentliga trädgårdar finner man icke. Om Stadsträdgården ner åt Hammarby sjö känner man ej mycket. År 1619 köpte Gustaf den andre Adolf af borgaren Eric Larsson en trädgård vid Fatburssjön, men sannolikt blott för att der inrätta någon fabrik. Under sjuttonhundratalet nämnas många trädgårdar på Södermalm, såsom Rosenlund eller Lindroths trädgård i granskapet af Tantogatan och pestgrafvarne; Jungens vid Gamla Prestgårdsgatan; Holländare-trädgården vid Grinds Hage, nära Timmermansgatan; doktor Heræi mellan Tullports- och Södermanlandsgatorna; Gyllenborgs trädgård och Totties malmgård vid Stora Bondegatan; Wirvachs i Hornskroken; den grefliga Horneska, sedan af presidenten Vult von Steyern, fabrikören Hoving m. fl. efter hvarandra innehafda trädgården i slutet af Wolmar-Yxkullsgatan. Den sist nämda var kanske den enda offentliga eller åtminstone dit tillträdet icke alldeles förnekades, ty det sades då, att egaren »icke missunnar beskedeligt folk att der promenera». Den sannolikt efter en Franz Zink, som hade egendomar äfven på Kungsholmen, uppkallade Zinkensdam tyckes icke hafva varit offentlig, ehuru staden förfogade öfver den platsen i senare hälften af sextonhundratalet. En del af den trädgården offrades i vår tid åt södra stambanan, men den öfriga har bibehållit sig och åtminstone för tre eller fyra årtionden sedan fick man mot en måttlig afgift — 2 sk. banko — infinna sig der och under bärtiden förpläga sig af
