Emellertid gingo nog stockholmarna sjelfva också dit, hvilket bland annat intygas af en versmakare som på 1820-talet skref:
Med blicken uppåt sträckt jag nu framför mig ser
en kulle, väl bebygd, med namn af Mose backe.
(Det namnet, hoppas jag, lär stället ge kredit.
Som Adams bostad förr i Kälkstad var belägen,
som Rudbeck har bevist, så är jag ock benägen
att tro det Moses flyttat hit,
när han att vara Kung ej mer var angelägen).
Uppför de trappors hundratal,
som leda till den höjd som nu min åtrå väcker,
jag klifver steg för steg. Snart i en rymlig sal
jag på en soffas bädd de trötta lemmar sträcker,
att sedan se den nejd som utbreds för min syn.[1]
Men Georg Scheutz upplyser, att man hade att leta sig väg genom trånga och slingrande brinkar eller sträfva upp för ännu brantare och krokigare trappor, inträngda mellan gamla träkojor och plank, tills man ändtligen efter trägna mödor stod utanför en liten port, porten till Mosebackes då högst tarfliga värdshus. Man steg in och befann sig på en gräsbevuxen gård, kringgärdad af flera famnars höga plank i vester, norr och öster, men såg ingenting mer än den blå himlen omkring dem. På gårdens högra sida stod ett rödbrunt trähus, dit en stenlagd gångstig ledde snedt öfver gräsmattan; det var värdshuset. Kring brädspel och glas der inne »sutto förståndige män», som Bellman skulle hafva uttryckt sig, och som sällan underläto att med en viss medlidsam nyfikenhet betrakta främlingen, när han hvarken begärde toddy eller biffstek, utan endast nyckeln till trädgården. Tillträdet dit måste nämligen begäras särskildt och betalas. En kyparegosse eller tjenstflicka fick tillsägelse att följa med och öppna porten.
När den slogs upp — fortfar Georg Scheutz i sin skildring — var emellertid utsigten lika öfverraskande då som nu; endast terrassen befanns ännu sådan som naturen danat den — en tvärbrant klipphylla med en gräsplan jemte några träd ofvanpå, och nedom denna ättestupa den s. k. trädgården — en liten kryddtäppa i den fuktiga skuggan vid klippans fot, dit husets invånare kunde klättra ned på en mot bergväggen upplyftad trappstege. De enda anstalter man vidtagit till de här sällsynta gästernas trefnad utgjordes af en stadig ledstång utmed bråddjupet, efter den vanliga modellen vid landsvägsgropar, och några på gräsmattan under träden utstälda små bord med
- ↑ Stockholm, philosophisk, satirisk och poetisk målning. Första häftet. Stockholm 1823.
