Wienske och Kongl. Preussiske Privilegierade Konstberidaren Louis Chiariny från S:t Petersburg» med sitt sällskap, bland hvilket Demoiselle Chiariny d. y. visade »sin fermité till Häst», och Demoiselle Chiariny d. ä. hoppade öfver en hatt.
Om Barnhus- eller, såsom platsen också kallades, Barnhuskällaregården var upptagen, tyckas konstmakarne hafva fått tillflykt i åldermannen Abraham Westmans hus, »i hörnet af Drottninggatan och Adolf Fredriks kyrka», der nu vetenskapsakademiens hus ligger. Der visades bland annat Ombres Chinoises samt »ballett af underjordiska andar». Och allmänhetens skådelystnad räckte till äfven på den tiden. Den 21 April 1813 öppnades i ridhuset på Barnhusgården Nya Komiska Teatern, hvars styresman var Isaak De Broen, son till Abraham De Broen, som år 1795 hade fått privilegium på Djurgårdsteatern. Isaak De Broen fortfor att innehafva Djurgårdsprivilegiet, men hade 1810 af kungl. maj:t erhållit personligt privilegium för sig och sin hustru att hålla teater äfven inom hufvudstaden, dock med vissa inskränkningar.
På Nya komiska teatern gafs 1814 en prolog i anledning af freden i Kiel samt andra stycken som icke hörde till det egentliga lustspelet, såsom Kotzebues skådespel »Den besynnerlige eller Oskuldens upprättelse», »Grefven af Burgund», »Korsikanerna», m. fl., men för öfrigt samme författares komedier »Brandskattningen», »Byn i bergen», »Menskligheten vinner processen», m. fl. Kotzebue tyckes hafva varit flitigt anlitad. Bland de spelande var mamsell Carolina Sofia Richter, då 21 år gammal och som året näst efter fick anställning vid den kungliga scenen, der hon stannade ett halft århundrade och hette fru Bock. Den 18 December 1813 hade hon recett på Nya Komiska Teatern, och då infann sig mycket folk på Barnhusgården. Teatern höll sig likväl icke uppe längre än knapt ett år eller till kort före Isaak De Broens död, som inträffade den 2 Maj 1814.
Skådeplatsen på Barnhusgården öfvergick då till föreställningar al mindre dramatisk art och fortfor dermed ganska länge. Före, under och efter hvar och en af dessa föreställningar hade åtminstone den manliga delen af åskådarne tillfälle att förfriska sig på den gamla Barnhuskällaren, ett redan under förra århundradet mycket besökt värdshus, som i synnerhet under källarmästaren Eric Hergemander på 1720-talet stod i anseende hos Stockholms borgare. Det lilla gula trähuset som innehöll källarlägenheten nedbrann 1844 på våren, och ur dess aska reste sig Phœnix, den nya, mera tidsenliga Barnhuskällaren.
⁎
