På den gamla Barn-huus-Kiällarens förlustelsegård skapades en ny lustgård i Trädgårdsföreningens[1] park, af hvilken en del anlades redan 1838—1839 af föreningens då varande trädgårdsmästare Haberkorn. Föreningens växthus uppfördes år 1842 efter ritning af föreningens trädgårdsmästare, direktör Daniel Müller.
Redan sju år före den gamla Barnhuskällarens brand ingicks öfverenskommelse med konditorn August Davidson, hvilket kontrakt sedan öfverflyttades på dennes bror Wilhelm Davidson, om uppförandet af de två paviljongerna vid Drottninggatan. Dessa begränsade på hvar sin sida den plats der det gamla rid-, teater-, och menagerihuset stått. Af dessa paviljonger användes den södra till kafé och den norra till baler samt dramatiska föreställningar. Weselius uppträdde der med sin trupp hösten 1852 och i början af 1853. Ballettmästaren Selinder hade der sin barnteater under November 1858—Maj 1859 samt sin elevteater från Oktober 1859 till slutet af Januari 1861, då den flyttades till Ladugårdslandsteatern. Bägge paviljongerna hafva under senare år användts till att förvara en del af d:r Hazelii Nordiska museum.
Trädgårdsmusiken hade länge funnits, i Humlegården, i Kungsträdgården, på Mosebacke, slutligen äfven i Strömparterren samt på ännu flera ställen; men det hade dock alltid varit i ganska blygsamt mått. Wilhelm Davidson började i större skala, och i Trädgårdsföreningens park, som han fått upplåten för sina concerts à la Musard, gåfvos instrumentalkonserter i fria luften. Musikdirektören Schnötzinger[2] hade kommit hit från Tyskland, såsom orkesteranförare vid Guerras konstberidartrupp, spelade en god fiol och satte lif i spelet här i staden. Davidson m. fl. begagnade sig af honom. Snart kom Weller, en annan musikdirektör, den förres landsman, och hjelpte till af alla krafter. Våra inhemska musikanter ville ej stå efter tyskarne, och så började man göra stor trädgårdsmusik om somrarne och stor offentlig dansmusik om vintrarne, i Kirsteinska huset, i De la Croix’ salong, litet hvarstädes. Det gick i stor skala, i stora massor. Man trängdes om vintrarne i De la Croix’ salong och ännu mer om somrarne i Trädgårdsföreningen. Man skulle höra »kolossala tonmålningar», t. ex. Slaget vid Lützen 1632, stor historisk-musikalisk målning (komponerad af C. G. Grahl, utförd af 80 musici, med »briljant fyrverkeri samt bengaliska eldar»). Det var ett haf af eld och af toner med kanonskott, och der flöto floder af punsch.
