sist nämda gata samt vid åtskilliga »våffelbruk» med färskölsförsäljning, innan man på den förskräckligt dåliga stenläggningen hann tullbommen, der »besökarne» af inrikes tullbevakningen fritt släpte hvar och en ut, men voro mycket noggrannare i sina iakttagelser, när man åter skulle begifva sig in till staden. Utanför tullen hade man att välja mellan Stallmästargården, Norrbacka och Hagalund, så vida man ej ville fortsätta ända till Järfva och Ulriksdal samt, ännu längre bort, till Silfverdal. På 1840-talet — och äfven senare — fans också ett litet schweizeri vid Observatoriiplan, det s. k. Bernhardsberg, som lockade med åtskilliga frestelser, bland andra ett fortunaspel, sådant som då roade kunderna på de flesta schweizerier i Stockholm.[1]
Djurgården var dock en mäktig medtäflare till förlustelseställena på norra sidan, men så uppstod Norra Tivoli, och då trodde Norrtullsgatan sig hafva vunnit öfvertaget. Köbenhavns Tivoli hade öppnats 1843, och svenskar som besökt det hemkommo med varma loford öfver allt det märkvärdiga och roande som de der skådat. Tivoli-idén hade äfven djupare betydelse, såsom en skilnadsutjemnare mellan olika samhällsklasser, och den idén tilltalade mången.
Fem år efter början af det Köbenhavnska, i Juli 1848, öppnades det första Tivoli i Stockholm, det vid Norrtullsgatan, på den tomt, der nu det stora stenhuset med n:o 19, A, B och C reser sig och stoltserar öfver tivoli-idéns förgänglighet i vårt samhälle. Det var dock en tid, i synnerhet våren 1849, då Norrtullsgatans Tivoli (fig. 47) var ganska talrikt besökt, då der gåfvos konserter i flere afdelningar, och Mozart fick vara med bland Lumbye, Weller och Lanner, men der man i synnerhet ståtade med Holz und Blech, stort potpourri af Lanner. Vanliga tivoli-nöjen bestodos äfven, fastän mot särskild afgift. Man hade der kosmorama, ornithobalaja (fågelskjutning), karuseller, vertikal-, båt- och slänggungor, och man dansade i en ganska stor salong. Men härligheten räckte icke många år, och detta Tivoli måste stänga sina portar.
Mest dertill bidrog kanske öppnandet af Djurgårds-Tivoli. Det låg icke vid en vanlig gata, utan på sjelfva Djurgården, Stockholms älsklingsort under den vackra årstiden, midt i en förtjusande natur, och borde således kunna locka mera folk. Platsen hade köpts af färgaren Marino, en mulatt, hvars namn gått till efterverlden för en på ett annat område högst nyttig uppfinning. Han utlöstes af ett bolag, och snart var det nya Tivoli färdigt samt öppnades den 5
- ↑ Fortunaspelet fans här redan i förra århundradet. J. C. Linnerhjelm nämner i sina »Bref under resor i Sverige», tryckta 1797, att ett sådant spel fans i trädgården vid Täcka Udden på Djurgården.
