Faust. Underbart! knappt talade min genius, förrän ett hånskratt hördes. Dock, min Famulus kommer; jag måste bryta upp.
Kasper engageras som resebetjent, Mephistopheles och Wagner m. fl. uppträda och stycket går framåt till slutet, då himlaröster höras: Fauste! Fauste! in æternum damnatus es!
Derpå följer en slutscen mellan Kasper och Auerhahn:
Kasper. Kibi: Wer da? — Auerhahn. Känner du då inte mig? — K. Nej jag känner dig icke. Hwem är wi då, mon cher ami? — A. Jag är Auerhahn. — K. Så? Får jag se dig i ögonen? Ja, du är Kichelhahn! Hwad will du då? — A. Kasper, din tid är ute, du måste gå med mig till helwete! — K. Jag tänkte, ända in i ugnshålet. — Men du är wisst inte rigtig i hufwet; tror du att mina tolf år är förbi? — A. Ja. — K. Åh nej! Jag aflägger i dag mina första prof som brandwakt. — A. Det rör mig inte! Dina tolf år äro förflutna och du är nu min egendom. — K. Hwad du säger! Jag märker att du lurat mig. — A. Jo, säkert! — K. Nå, då är du också lurad. Du har köpt min själ, men Kasper har ingen själ! Hahaha! — A. Och om du också inte har någon själ så måste du ändå med mig. — K. Hör på Kichelhahn, ge mig inte rabies, gå din wäg eller du får lyktan i hufwet. — A. Nå, wet du hwad? Efter som du är brandwakt så will inte fan ha dig. (Bort genom luften.) — K. (Ensam.) Det är charmant att inte fan will ta brandwakter. Nå, då will jag gå och ta en kanna snaps med mina kamrater och skratta åt de dumma djeflarna.
Om man med denna slutscen jemför Kasper-Häusermanns på Djurgården så ofta gifna stycke, »Der Tod und Kasper», skall man lätt komma på den tron att vår Kasper hemtat ur samma källa som sjelfva Gœthe.
Der Tod und Kasper.
Personer:
Kasper.
Döden.
Djefwulen.
Kasper. Ja, nu tror jag det skall wara min sista tid att gå snart till döden. Alle jeflar! Hwad ser jag der? Aha farbror, kommer du? (Döden kommer.) Jaså, hwad begär du från mig? — Döden. Jag begär herrns själ! — Kasper. Ursäkte, lille wän, min själ, den har jag försålt på Riddarhustorget för godt pris. — Döden. Du skall icke mej narre. Du går me! — Kasper. Hwa säjer du? Jag war sme’? Nej, det war jag inte; jag war skräddermamsell, och min mamme war knecht och min pappe war barnmorske! (Döden tar åt Kasper. Kasper drar sig tillbaka och slår Döden i hufwudet.) Det war en märkwärdig en kanarienfågel; den har jag aldri inte sett förr. (Djefwulen kommer). Hwad blir den der för en kreatur? — Djefwulen. Jag blir Daveres och Senires von der Insel Jajo! — Kasper. Hm! Det war märkwärdisch! Förlåt mig, hwad söker du hier in Swergeland? — Djefwulen. Jag will ha din själ. — Kasper. Hwad, tror du att jag går land omkring och handlar med själar? Da komm förut schon ett hwitte kålhufwud och wille ha min själ; men den har fått sin warme mat. Men säj mej, lille wän, hwar kommer du från von siste gång? — Djefwulen. Von London. — Kasper. Von Lumpbon? Ja det tror jag; du ser också trasig ut! — Djefwulen. Jag är den djefwul. Förstår du nu mig rätt? — Kasper. Ach, da kan jag begripa, att det är mig som satan söker. Förlåt mig, fins det flere såna schwarte satan in London som du? (Djefwulen drar in honom i snusdosan. Kasper kommer upp ur densamma.) Aj, aj, det war en dålig himmelsfärt. Hwar war jag? Jag war i gammelmors snusaske. Hwad säger du? Jag war i min gamle mormors bränwinsflaske. Du skall
