Bredvid en Leopold, en Rosenblad eller Poppius stod ett barnhusbarn (fig. 68) som förestälde det blinda ödet hvilket utdelade lyckans håfvor. Lottutdragningen verkstäldes nämligen icke af direktionen eller tjenstemännen, utan af en för verket fullkomligt främmande person i de oskyldiga barnaåren, en gosse från frimurarbarnhuset, som högtiden till ära var klädd i sin paraduniform och utstyrd med hvita handskar samt med förbundna ögon.
Vinster och »nieter» kommo om hvarandra, men de förra utgjorde blott en ringa del af samtliga numrorna. De hylsor, till utseendet liknande gamla nålhus, i hvilka de utdragna numrorna lågo, slungades tomma ut bland folkmassan som under hurrarop och skrän slogs om dem. Den som var nog lycklig att eröfra en sådan hylsa fick en liten vedergällning, om han till lotteriet åter öfverlemnade henne.
Skådespelet i sin helhet skildras i följande, år 1823 tryckt rimsnideri:
Men hvarfrån kommer väl det gälla sorl jag hör,
som disharmoniskt sträft igenom rymden bryter;
som med trumpeters skräll så ovandt sammanflyter,
och i min tankfullhet mig stör?
Om jag ej, denna stund, befann mig midt på dagen,
så skulle jag till slut med lätthet bli bedragen
att enkelt tro, att denna ton
är posten som far bort och brandvagten som ropar;
Men som min forskande person
i intet fall är nöjd med en supposition,
så skyndar jag mig upp mot Slottet ifrån bron;
tills invid Storkyrkan jag trängs af stora hopar
af folk, som redan hastat hit,
att se på dragningen af Nummer-Lotteri’t;
en stiftelse som har den prisvärda tendencen,
(fast tadlarn skriker jemt på dess förderflighet)
att vänja Stockholms Allmänhet
att uti elakt spel, behålla contenancen.
— — — — — — — — —
Bakom ett skrank, Gud vet af hvad architectur,
står Verkets Direction, som fogeln i sin bur,
och liksom Lotteri’t på säker fot sig stöder.
Der ser jag lyckans hjul som mängdens pengar öder,
fast det är sällsynt nog att få en skärf derur.
Allt tilreds uppenbart. De skrifna nummerlappar
uppvisas, vecklas in, i hjulet läggas ner;
på det att syndaren som tappar,
må öfvertyga sig, att det methodiskt sker.
Med hvita handskar på och duk på ögat bunden,
står barnhusgossen der, och väntar på den stunden
