trängsel samt upprätthållit ordningen, när det gäller att i massa skrida fram till något mål, har man i främsta rummet Karl Johans likvisning och dernäst Aftonbladet att tacka.
Redan vid Karl Johans begrafning, den 26 April 1844, visade folket mycket större benägenhet att sjelft upprätthålla ordningen. Der queue kunde bildas, gjorde man det frivilligt, och för öfrigt stod man i ordentliga led och såg den högtidliga processionen skrida förbi, allt från det kompani af Svea gardet som öppnade tåget och allt till de sista af de 64 olika afdelningarna som till samman utgjorde den kungliga begrafningsvandringen. Då hade man ännu kadetter i gemensam uniform, barnhusbarn i uniform och stånddrabanter att se på. Barnhusgossarne gingo med sina »informatorer», såsom det hette, i tredje ledet (fig. 69) och sjöngo: »O Jesu, när jag hädan skall». Stånddrabanterne, hvilka togos bland invaliderne på Ulriksdal, marscherade med stolta steg och med sin korporal i spetsen såsom i gamla tider vid de kungliga begrafningarna (fig. 70).
Bruket för öfrigt att »gå och se lik» höll länge i sig i Stockholm. Ju »schangtilare» lik det var, d. v. s. ju högre den aflidna hade stått på samhällstrappan eller ju mer de efterlefvande anhöriga hade kostat på svepning och likrummets utstyrsel, dess större var naturligtvis antalet af skådelystna, dess mer uttryckte dessa sin förtjusning öfver skådespelet och sin glädje öfver att icke hafva försummat det. Men äfven ganska anspråkslösa lik föraktades icke. Ofta var de senares förevisning mer poetisk kan man säga. De rika och förnäma kropparne lågo ofta i praktfull svepning, i siden och äkta spetsar, i en dyrbar ekkista på silfverfötter och med silfverbeslag fram och bak, i ett likrum klädd med fint svart kläde, kanske till och med öfversålladt af silfvertårar, med tjocka vaxljus som strålade från dyrbara armstakar och storartade kandelabrar bland sorgestolta cypresser och en myckenhet blommor. Det var något som måste göra mäktigt intryck.
Men folket gick kanske lika gerna till ett lik som stod i ett lusthus i en af malmarnes trädgårdar och som icke hade det finare
