dock icke gerna någon af de klasserna vid sitt eget eller sina anhörigas bröllop undandraga sig den gamla seden.
Det var ej heller alldeles omöjligt att finna »bättre herrar» bland den skara som trängdes i dörrarna vid brudvisningar, och det var ofta just från dem som den värsta kritiken öfver skådespelet utgick. Under det kanske flertalet af gamla qvinnor och unga tjenstflickor i hopen uttryckte sin beundran öfver brudens skönhet och präktiga utstyrsel och ansågo sig ganska lyckliga öfver att hafva fått se härligheten, och det utan ringaste afgift, ej ens så mycket som en tolfskilling banko, hvilket var priset på en plats på femte radens sida på kungliga operan, hördes från de »bättre herrarne» det ena speordet efter det andra, sårande anmärkningar och stundom ganska plumpa yttranden. Och den manliga ungdomen instämde och lade till, vare sig att den ungdomen kom från skolsalen eller från gatan, från verkstaden eller rännstenen.
Kritiken gälde ej blott bruden, utan äfven de lysande marskalkarne och de bakom dem sig flockande tärnorna. Det var i gamla Stockholm icke alltid så angenämt att uppträda som bröllopsmarskalk och under förevisningen tjenstgöra som hedersvakt. Mången af dem var nog också frestad att, då speorden voro för närgångna, slunga armstaken, som han höll, midt in bland åskådarne. Det kan väl hända, att sådant äfven någon gång inträffade, och då kunde man vara viss på att polisen måste uppträda med kraft för att stilla oväsendet. Polis fans i allmänhet vid brudvisningar, åtminstone vid de större bröllopen och i synnerhet vid dem som firades på något värdshus, t. ex., för att icke gå längre än omkring 40 år till baka, på Franska värdshuset, på Hôtel Turc, äfven kallad Norra Slagtarhuskällaren på Blasieholmen, eller hos mamsell Björklund i Lilla Sällskapets lägenhet i Petersenska huset vid Munkbron,
Var någon nog djerf att söka undandraga sig det gamla brukets eller oskickets fordringar, hände det ofta, att ej säga vanligtvis, att en folkhop samlade sig utanför bröllopshuset och under högljudda skrän pockade på rättigheten att få se bruden. Efterkoms ej denna pockande uppfodran, var man ej säker för att icke fönsterna insloges i bröllopsvåningen, kanske i hela huset, och oväsendet kunde stundom urarta till riktigt upplopp som måste med våld stillas.
Men der man icke sökte komma ifrån det gratisnöje som folket ansåg sig hafva rätt att fordra, der kunde det stundom gå ganska fredligt till, och detta var kanske oftare händelsen vid småfolkets bröllop än vid de högre klassernas, dem ungdomen från gatan helst utsåg till föremål för ett mer eller mindre groft skämt, utan att
