Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/184

Den här sidan har korrekturlästs
169
GRATISNÖJEN

som drifvas snart i kapp, att, skyndsamt, om hvarann
    upphinna de bestämda målen.
    Se hur den unga, ystra fålen
tycks lifvad af begär att sträcka ut sitt språng!
   Hur ägarn, delande hans ifver,
till färden ren beredd, helt stolt i slädan klifver!
Knappt hålles hästen qvar; när hastigt på en gång,
med sina täflare han ljungar fram sin bana.
Hvar körsven mödar sig att Springarns ifver mana;
    med trygg förtröstan till sin häst,
hvaren tror Hjelten bli i denna Segerfest.
En gynnad älskare, som, af sin älskarinna,
för en bevisad tjenst, en blick af bifall får;
som ser af kärlek hennes ögon brinna
    och sig en sällhet förespår,
han, för sin framtid, sökt att vinna; —
har sällan rönt den fröjd på körarns hjerta rår,
när han, vid banans slut, omsider målet når,
som företrädesvis bekräftar hästens dygder,
    framkallade af piskans slag;
    och hvilka ifrån denna dag,
snart sprida Springarns frejd omkring i dessa bygder. (fig. 72).

Men nu höra kappkörningarna på Brunnsviken till en länge sedan förfluten tid.

Fig. 72. Kappkörning på Brunnsviken.
⁎              ⁎

Riksdagens ut- och afblåsning hör också till förgångna seder och bruk, men var under långa tider ett välkommet gratisnöje för hufvudstaden. Blåsningen hörde för öfrigt icke blott till riksdagarne, utan äfven till Stockholms marknader, och ännu är i mannaminne, huru höstmarknaden på Skeppsbron högtidligt utblåstes, fastän icke med så lysande ceremonier samt ej heller i närvaro af en så förnäm person som rikshärolden, hvilken var den förnämsta af de i riksdagens blåshögtidlighet deltagande personerna. Vid marknadernas utblåsning ersattes rikshärolden af en stadsfiskal.

Vår plansch öfver riksdagens afblåsning för femtio år sedan sätter oss bäst in i förhållandena och är en ganska upplysande bild af den tidens Stockholm. Det är år 1830, efter slutet af den långa riksdag som började redan 1828 och räckte, om icke tre år, åtmin- stone in på det tredje årtalet.

Längst till höger i förgrunden, från åskådaren räknadt, synes en officer. Det lär vara planschens tecknare, då varande löjtnanten vid andra gardet Adolf Schützercrantz, hvilken afled såsom major