nu mjölnardrängen som vände Holmqvarnen. Det blet ett nytt uppslag; drängen lade snart bort spaken sedan han fått sin skuta upp mot vinden; derefter hissade han på, och nu klippte hon först med vingarne och så började hon för ostlig vind hjula på för fulla segel, som om hon verkligen ämnade gå rakt in i Mälaren.
Men nu var hela staden vaken. Smeden och timmermannen vid Köpmansvarfvet hamrade och bultade, bagarkärrorna hoppade fram på gatstenarne, block och taljor gnisslade nere på lastage-platserna.
Herr Leonhard hade nu uppgifvit alla tankar på sömn och stod färdig i kläderna, funderande på huru han skulle tillbringa sin dag, den andra under pågående tjenstledighet, då dörren öppnas och in träder en ung man med något landtlig uppsyn och dammiga ögon.
Herr Leonhard lemnade genast sin Voltaire-stol, sin kinesiska tobaksburk och sin holländska pipa samt gick emot den inträdande:
— Nej, se Carl Fredrik! Kommer direkte från Lund ... och så vidare.
— Farbror Leonhard ... mjukaste tjenare ... besöka Stockholm ... och så vidare!
— För första gången! Det var just lagom ... alldeles som efterskickad. Ingenting att göra ...
— Kors hvad det skall bli roligt! Farbror som är en sådan famös kännare af hufvudstaden ...
— Åh, för all del!
⁎
Ett par timmar senare befinner sig herr Leonhard med Carl Fredrik på venster sida — det höll gubben strängt på — vandrande ner åt artilleriplanen. Der antydde han i förbigående det gamla Kronobageriet med riksvapnet och anno 1580 Deus Protector Noster i sandsten ofvanför stora ingången. Derpå togo de af in på Sperlingens backe; förbi Sparres, nordvestra hörnet af Nybrogatan snedt emot apoteket Björn. Sedan de nått höjden af backen och kommit till hörnet af Trädgårds- eller Sqvalbergsgatan[1], der den väderqvarn står som bär namnet Slipan, voro de snart nere vid gamla Ladugårdslandsbron som leder öfver Rännilen in i Stora Bergsgränden (Jakobs). Här mötte de en tom porte-chaise kommande från Packartorget. Under det de
- ↑ Gref-Thuregatan.
