Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/195

Den här sidan har korrekturlästs

Kap. VI.

Farsoter.

Digerdöden. — Pesten 1710. — Engelska svetten. — Koleran 1834. — Läkare i gamla tider. — Bardskärare och badare. — Hofapotekaren mäster Lucas och hans efterträdare. — Stockholms apotek.

Om den förfärliga pest som under namn af Digerdöden rasade i Stockholm 1350 lemna Kronologierna och Diarierna högst njugga underrättelser. Diarium Fratrum Minorum Stockholmensium, som nu borde vara särskildt inne i hufvudstadsförhållandena, nämner ingenting om saken. Diarium Wadstenense säger blott, att: »på den tiden regerade en stor dödlighet i Sverige, den största någon kan minnas ha varit, och hade Birgitta långt förut profeterat densamma». Arvid Trolles Annotata Chronologica äro mycket kortfattade i sin uppgift: tha stodh then store dödhen. Rimkrönikorna tiga. Olaus Petri är den mångordigaste; han skrifver i sin krönika: »Effter Christi byrd är 1350, var then stora pestilentien här i Sverige, som kallas Digerdöden, thet är then store döden. Somliga kalla honom Svarte döden. Samma pestilentia gick då öfver alt, och dödde så jämmerliga, att minsta parten blef lefvandes i verldene. Mång huus och byar blefvo platt öde, thet man ännu mångastäds see må. Ther står nu skogh som förra bodde folk. Sådana plågor skola lära oss, hvad Guds vrede hafver innebära. Så förgiftigt var vädret, att ther dödde både folk och fä».

Att denna sjukdom stått i sammanhang med en stor hungersnöd i Kina, att den grasserat i hela verlden och att många minnen om densamma ännu lefva på landsbygden är kändt och beskrifvet; huruledes den särskildt uppfört sig i Stockholm är icke upptecknadt i häfderna.

⁎              ⁎

Deremot vet man, att en annan art af pesten härjade i Stockholm vid början af fjortonhundratalet. Jahan Messenius skrifver i sin Chrönika om Stockholm: