i Stockholm monne grassera
then grufuelige pesten tå,
thär af dogo store och små.
Sedermera bortrycktes 9,000 stockholmare på det enda året 1451, och 15,000 året 1484, då »folket strömmade till Svartmunkaklostret, som nu är Tyska kyrkan» och sökte för ett medelmåttigt vaxljus bot vid dess »altare med belätet om Christi nedertagning af korset». År 1495 sköflades Stockholm af eldsvåda, öfversvämning och pest, hvarigenom 18,000 stockholmiter ströko med. Under 15 och 1600-talen förekom pest här många gånger. År 1623 bortryckte den sjukdomen 20,000 menniskor.
Fullständigare äro underrättelserna om pesten 1710, hvilken företrädesvis tagit Stockholm till vistelseort. Förebuden till den store härjarens ankomst läto redan året förut spörja sig. I början af året var kölden så stark, att Östersjön låg tillfrusen. I Sverige stodo ekarne sommaren derefter liksom förvissnade. Då snön smälte, uppkommo öfversvämningar. Följden var missväxt, och landet öfversvämmades af tiggare. Så kom Pultavadagen — och derefter pesten.
Redan den 25 Augusti 1709 utfärdade senaten en förordning om karantän. I Sandhamn och Vaxholm skulle fartyg ligga i fyratio dagar (deraf namnet quarantaine). Den 2 September 1710 förbjödos skärkarlar och roddarpigor vid lifsstraff att sätta i land folk. Men då var pesten redan inne i Stockholm. Den säges hafva inkommit med liffländare, som flyttat öfver Östersjön för de segrande ryssarne; och detta bestyrkes af den omständighet, att sjukdomen först yppade sig i det hus på Ladugårdslandet, der de tagit in. Sjukdomens symptom voro bölder i ljumskarne och armhålorna. Nu förordnades om pesthus, pestdoktorer och pestbarberare. Och apoteken Björnen, Lejonet, Förgylda Örnen (sedan Korpen) och Enhörningen förordnades till pestapotek. Läkarne och pestpresten skulle bo tillsammans i barberaren Ziervogels hus på Kungsgatan (sedan Stora Nygatan), och en »målad Rosenkrantz» borde beteckna deras bostad. Liken insveptes i kläderna, lades genast i grafven med kalk, och rökningar med tjära anstäldes. De smittade husen tecknades med ett hvitt kors hvilket vid lifsstraff icke skulle få utplånas. Hundar och kattor dödades saklöst; på torg och gator röktes med enris och hästgödsel tre gånger om dagen.
Som kyrkogårdarne snart blefvo öfverfulla, upptogos nya begrafningsplatser. Sådana voro de vid Rörstrand och Båtsmanskyrkogården på Ladugårdslandet. Den s. k. fattigkyrkogården på Ladugårdslandet (fig. 77) var så öfverfyld med lik, att jorden knappast täckte dem. Trädgårdstomten ytterst på Badstugatan å norr
