Fateburen, hagen benämd, der de i stora gropar hvar på annan blifva kastade, och kalk emellan hvart lik strödd. De som hafva kistor blifva fuller med kistorne nedlagde, men alla locken aftagne, sönderslagne och uppbrände och kalk strödd i kistorna hos liken ... Den 4:de Processen är nästan lik den förra, allenast att här intet går så ansenligt och präktikt till, förty här är allenast en häst spänd för en långkärra, och kistan drar inte mera i sender än 3 lik, dock tar åkaren med denna kärran sin respekt något bättre i akt än med den stora, i det denne intet går utan sätter sig gränsle öfver kistan med en tobakspipa i munnen, och stundom klockan i den ena och piskan i den andra handen, och då kutskar han med liken till deras lägerstad. Den 5:te sista och ynkeligaste Processen, den vi ock intet mer än en gång sett. Den sal. afsomnade var stoppad i en säck, som intet räckte honom längre än till halsen, der säcken var tillbunden, så att hufvudet allenast syntes ute, den tvenne käringar lagt öfver en stång och så bar den sal. dödes andelösa lekamen till sitt hvilorum».
Sinnesstämningen i hufvudstaden under dessa svåra tider var en blandning af extas, panik och yra. Menniskor mötte döden under lofsånger och utbrott af religiös hänförelse, andra hängåfvo sig åt dryckenskap och vildt lefverne. »Och, huru sorgligt är det dock att förnimma», säger Svedberg, »det månget verldsens barn intet kunnat späkt blifvit af dessa tiders svåra plågor, utan jemväl bredvid döden hållit stora Collationer, dansat och syndigt plågat sig. Här är ett sådant fylleri, enkannerligen om Herrans Sabbatsdagar föröfvad, som någon tid i bästa frids- och vällustdagar pläga öfvas. En fransyska, en du-syster, en a la mode grangerningsdocka, som du efter aftonsången snackar med, hon förmår med ett ord mer än Mosen och alla Profeterna ... Hvad äro de svarta fula lappar dem Evas döttrar flicka i ansigtet, hvad den vederstyggliga hufvudbonaden, den der Fontangier kalla, annat än mästra Gud ...»
Paniken grep omsider hofvet och regeringen. De kungliga reste till Sala; rådet stannade i Arboga, och kollegierna nedsatte sig i Westerås.
Under hela pest-tiden hade en tryckande dimma hvilat öfver den härjade staden. »I September blef en sådan stark töcken och förgiftad dimba öfver hela staden. Det var helt stilla lugnt: ingen droppa regn kom under hela hösten. Natten emellan den 24 och 25 December var litet fruset på gatorna, och kl. 11 på dagen försvann alldeles den förskräckliga dimban; himmelen blef alldeles klar och solsken». Härjaren lemnade gamla Stockholm sedan han beröfvat 20,000 menniskor lifvet.
⁎
