En besynnerlig sjukdom som tyckes icke hafva haft något gemensamt med pesten, åtminstone icke med den bubonpest hvilken härjat i gamla Stockholm flera gånger, och som vi derför särskildt omnämna var den så kallade Engelska svetten. Denna sjukdom uppträdde år 1529. Erik Jörenssen (Tegel) talar derom i sin Gustaf den förstes historia på följande sätt:
»Detta år om hösten, vid Michelmässotiden, vankade här den grufsamma svettesot och sjukdom som kallades den Engelska svett, för den skull att den först i England började och då regerade mest utöfver allt Tyskland, England och andra landskap flera, och var det en slik förfärlig och besmittelig sjuka, att der en man eller qvinna bäst gick kanske ock helbregda kom honom uppå en kall svett, såsom en väderflaga, och hvar den samma icke strax tog sig till vara, lade sig ned i sängen och svettades under kläderna uti fyra och tjugu timmar och höljde sig väl till, så att platt intet väder kunde komma till hans lekamen, då blef han strax död, inom två eller tre timmar, och måtte han slätt intet sofva i tre, fyra och tjugu timmar, så framt han ville blifva vid lif».
Lika plötsligt som denna sjukdom uppstod, lika hastigt tyckes han åter hafva försvunnit, så vida icke allt samman skulle hafva varit ett foster af en uppskrämd inbillning eller att Erik Jörensson försummat att taga reda på verkliga förhållandet.
⁎
Koleratiden 1834 var en svår tid för Stockholm. Sommaren hade varit ovanligt het och torr, och hemska aningar fylde redan i Juli mångas sinne. Flertalet ville dock icke tro, att någon farligare sjukdom skulle uppstå.
»Gud bevarar oss nog», hette det. Man tycktes liksom kunna göra räkning på att förskonas från någon större olycka. De gamla pesttiderna voro för längesedan glömda, och mången inbillade sig, att Sveriges och i synnerhet Stockholms klimat vore otillgängligt för hvarje farligare sjukdom.
Koleran hade under de näst föregående åren härjat på flera orter i Europa, men icke visat sig i Sverige. Detta vore ju, sade man, tillräckligt bevis för att farsoten icke här funne något fält för sin verksamhet. År 1831 hade den asiatiska koleran framträngt ända till Rysslands och Preussens vid Östersjökusten belägna landsdelar. Då utfärdades också en kunglig kungörelse om hvad iakttagas borde, i händelse samma sjukdom skulle yppas inom Sverige. Enskilda personer, i synnerhet läkare, började redan då sysselsätta sig med
