sjukhus voro också i ordning. Mängden af de från trycket utgifna råd och upplysningar var i ständig tillväxt.
Man rustade sig således efter bästa förmåga, men de allra flesta trodde sannolikt att sjukdomen icke skulle hitta vägen hit. Man skötte derför sina vanliga nöjen, och musikvännerne hade ännu den 18 Augusti en njutningsrik afton i Kungsholms kyrka, der musikdirektören G. Günther från Göteborg (fader till professor Julius Günther) gaf en orgelkonsert, biträdd af orgelspelaren G. Mankell och sångaren, direktör Nordblom. Detta var dock det senaste offentliga nöjet i musikväg. En af Svea lifgardets musikkår, under direktör F. Preumayrs anförande, annonserad konsert i Ladugårdslandskyrkan instäldes.
På Riddarhuset uppträdde Crusenstolpe med ett, till rikets ständers konstitutionsutskott stäldt anmärknings-memorial mot konungens rådgifvare, hvilka anmärkningsframställaren anklagade för »lamhet i i det antagna skyddssystemets handhafvande» och för att hafva förspilt en half million riksdaler, hvarför han mot statsrådets ledamöter yrkade tillämpning af § 107 i Regeringsformen. Anklagelsen tycktes skjuta öfver målet, men betraktades dock af många som en helsosam motvigt mot den underdåniga och fjäskiga tacksamhetsskrifvelsen den 17 April.
Så stodo sakerna, då det första verkliga kolerafallet inträffade i Stockholm. Det var den 19 Augusti, då sjötullsvaktmästaren Malmberg, som i tjensteärender fann sig om bord på ett engelskt fartyg i Stockholms hamn, häftigt insjuknade i utbildad kolera, fördes till Serafimerlasarettet och der afled den näst följande dagen. Samtidigt insjuknade en dalkulla som haft arbete vid Tjärhofsgatan, i granskapet af Stora varfvet, men hon tillfrisknade. Den 20 Augusti sjuknade rodderskan Maria Engström kl. 8 f. m. och afled kl. 1 på middagen. Närmast derefter insjuknade och afledo en matros på ett fartyg från Waldemarsvik, en plåtslagaregesäll, en tulluppsyningsman och en tornväktare.
Nu var sjukdomen i full fart. Myndigheterna gjorde hvad i deras makt stod att hejda eller hindra farsoten och hennes följder. Öfverståthållaren, frih. Sprengtporten, var i synnerhet outtröttlig. Förste stadsläkaren, lifmedikus J. D. Ahlberg visade också mycket nit, och bland öfrige läkare minnas såsom verksamt ingripande medicinalrådet Trafvenfelt, professor v. Döbeln, lifmedikus af Pontin, professor Ronander, professor Cederskjöld, lifmedikus Ekman samt doktorerna Westman och Setterblad.
Bland de särskildt inredda sjukhusen var det i Sivertska kasernen vid Tjärhofsgatan störst, ty det innehöll 239 sängar; dernäst
