kommo ett nytt sjukhus vid Kartagos backe, i granskapet af Garnisonssjukhuset på Kungsholmen, och stadens norra kasern på Ladugårdslandet (nu norska kasernen) med hvardera 100 sängar; vidare ett sjukhus på Kastellholmen med 70 och ett å Sabbatsbergs värdshus med lika antal sängar; det till sjukhus inrättade Jakobs och Johannis församlingars försörjningshus med 54; det på Piperska Muren med 50.
I »staden inom broarna» mötte svårigheter att få något sjukhus, och de sjuka fördes från denna stadsdel sjöledes till Kastellholmen, till dess frimurarorden genom kronprinsens bemedling upplät sitt hus på Riddareholmen med utrymme för 46 sängar. Utom Sivertska kasernen funnos två, mindre sjukhus på Södermalm, och på Djurgården förvandlades der varande skolhus till kolera-sjukhus. Värdshuset Claes på Hörnet användes också till sjukhus. Till sjukhus för garnisonen togs det gamla sockerbruket vid Ladugårdslands Tullgata, hvilket vi omnämt i Kap. II.
För sjukhusens behof antogos 318 sköterskor och 211 sjukhusdrängar eller bärare. De senare skulle också biträda vid jordfästningar. Sjuksköterskorna aflönades med 40 sk. banko, och drängarne med 1 rdr 16 sk. banko om dagen samt fri kost.
Den 25 Augusti förklarades Stockholm för smittad af kolera, och innan månadens utgång fans ingen del af staden, der icke något sjukdomsfall förekommit. Värst härjade farsoten dock i Katrina församling.
Sinnesstämningen i Stockholm vardt allt dystrare, Ingen var säker för sig och de sina. Många och olika voro de råd som i tal och tryck gåfvos för att bevara sig för smitta. Man visste ej hvilket af dem man skulle följa. De förståndigaste höllo sig dock till Svenska läkaresällskapets i tusentals exemplar spridda »underrättelse om sättet att förvara sig mot cholera».
Vi vilja här skildra en dag under koleratiden 1834, sådan den förekom i en handtverksfamilj i »sta’n».
Familjefadren och hans hustru voro, som vanligt, tidigt uppstigna. Några droppar, hvilka föregåfvos vara tjenliga mot smitta, togos före kaffet, och man meddelade hvar andra intrycken från den förflutna natten. Det hade varit ett förskräckligt bultande på porten, utanför hvilken en af de stora rustvagnarne som nytjades till likforsling hade stannat. Kusken och likbärarne hade kanske ej varit riktigt nyktra. De påstodo under ohyggliga svordomar, att ett lik ovilkorligt skulle finnas i huset till afhemtning. Ur flera fönster stucko hufvuden ut under gemensam försäkran, att inga lik funnes för tillfället att tillgå. Klädmäklarfrun som bott på nedra botten och
