dött ett dygn förut hade ju afhemtats redan förra natten. Likmännen ville ej låta sig nöja med den upplysningen. Gräl och oqvädingsord hördes. Slutligen hade vagnen rasslat af till ett annat hus, der bättre skörd gjordes. Man kunde i det knappa skenet af de argandska lyktorna se huru kistorna ruskade mot hvar andra och hoppade upp och ned i den med ett otillräckligt skynke endast till en del täckta vagnen. Men man gick åter till sängs. Nattluften vore mycket skadlig.
Barnen hade också vaknat af oväsendet. De hörde ropen på lik och huru vagnen sedan rasslade mot den dåliga stenläggningen. Efter en stund kom ännu en sådan vagn. Här och der hördes starka bultningar på portarne. Ljudet af springande steg återskallade i den trånga gatan. Det var kanske någon som ilade till närmaste sundhetsbyrå för att söka hjelp för en nära anförvandt. Den barnsliga fantasien hade stark sysselsättning en stund, men öfvergick snart till verksamhet inom drömmarnes verld, och vid uppvaknandet på morgonen var det kanske icke utan välbehag som den lilla tänkte på att skollofvet räckte ännu och skulle väl räcka så länge koleran hindrade all skolgång.
Morgonen var kommen. Fastän farsoten rasade rundt omkring, måste de dagliga bestyren dock utföras. Pigan kom från bagarboden och hade mycket att förtälja. Hon hade länge stått utanför bagarbodluckan och samtalat med madamen innanför och med de andra qvinnorna utanför. De rysligaste historier uppdukades. En qvinna hade omtalat, att på sjukhusen gjorde man af med dem som fördes dit, och att brunnarne voro förgiftade, det hade man hört långt förut.
— Si, de rika vilja bli af med de fattiga.
En arbetskarl på Söder hade fått kolera och förts på sjukhuset. Hans hund hade följt med. När den sjuke väl kommit i säng, och sköterskan skulle gifva honom in, spilde hon några droppar på golfvet. Hunden slickade upp dropparne och dog genast. Då kunde man väl förstå, hvad det vore för medikament. En madam på Ladugårdslandet hade också förts på ett sjukhus, och på hennes schal brändes ett stort hål af några droppar som fallit bredvid, när hon skulle taga in medikamenten. Nog kunde koleran vara farlig, men ändå farligare vore det att komma på ett sjukhus.
Det var åsigten hos en stor del af folket. De vidunderliga historierna växte i antal och gräslighet. En dag berättades, att kronprinsen förklädt sig till båtsman, låtsat sig vara sjuk och låtit föra sig till ett sjukhus, der han doppat en guldkråsnål i de medikament man ville gifva honom. Då kråsnålen genast svartnade, märkte
