kronprinsen, att man gåfve de sjuka gift och han förebrådde läkarne på det skarpaste deras missdåd. En grefve hade också låtsat sig vara sjuk och tillkallat läkare, men i stället för att taga in de läkemedel som föreskrifvits, rusade grefven upp ur sängen, satte värjan för läkarens bröst och tvang honom att sjelf taga in medikamenten. Läkaren dog naturligtvis genast.
Under det sådana historier hvarje morgon omtalades, tvättades och kläddes barnen och förmanades att vara mycket snälla. Stygga barn finge genast koleran. På bröstet bands en kopparplåt som skulle skydda för smitta. Ingen kopparslagare hade fått kolera, och derför kunde hvem som helst skydda sig med en sådan der plåt, hvilken var antingen rund eller fyrkantig eller trekantig med afrundade hörn, men som alltid skulle täcka bröstgropen och som satt der och ärgade till föga gagn för helsotillståndet, ända till dess man hittade på en ny sort, finpolerade plåtar som icke medförde någon olägenhet. I stället för plåtarne eller tillsammans med desse nytjades »amuletter» eller sidenpåsar med kamfer.
Maggördlar kommo också mer i bruk än förr, till och med för barn. De bästa voro, sades det, de s. k. polska gördlarne, med »samma slags mellanfoder som polackarne begagnade under kriget». De såldes i synnerhet hos hattstofferaren Brandelius vid Gustaf Adolfs torg.
När barnen voro fullständigt utsrustade, gaf man dem ett glas tjärvatten att dricka och stack en bit kalmusrot i munnen på dem. Det skulle vara mycket nyttigt, så vida de ej ville tugga hvitlök, ty det vore ännu nyttigare, men det ville de icke på några vilkor. De fingo ej gå ut och leka, ty då kunde de lätt utsätta sig för smitta. Ett barn i »sta’n» har dessutom ej många lekplatser. Det får ofta hålla sig inom hus. Svårare var förbudet mot att äta frukt. Det var kändt att vid munkbron funnes de läckraste plommon, men icke ett enda köptes hem af husmodern.
Husfadern, som tidigt gått in i sin verkstad, återvände mången morgon med bekymmersamt utseende. Någon af gesällerne hade plötsligt insjuknat eller vore kanske redan död. Det var ej lätt att i hast få tag i en annan. Ett stort antal gesäller hade redan aflidit, andra hade flytt staden och gifvit sig ut på vandring, några hade tagit tjenst som sjukhusdrängar eller sjukbärare. Två riksdaler riksgälds om dagen och fri kost vore ej att förakta. Så mycket kunde en gesäll icke förtjena.
Nu måste man se efter, huru många som sjuknat och dött under senaste dygnet. Det fick man veta i Dagbladet. Husfadern,
