som tagit sig en ny tesked dubbla malörtsdroppar och af dem kände en angenäm värme i maggropen, läste högt.
En dag hade 59 insjuknat och 25 dött, och 85 lågo ännu sjuka. Det ansågs mycket, men ett par dagar derefter hade under det senaste dygnet 100 sjuknat och 46 dött, och 176 lågo sjuka. Så stego siffrorna för hvarje dag, och med dem ökades oron och ängslan. Hvarje morgon lästes Dagbladet, och på qvällen rådfrågades Aftonbladet. I början af September steg de insjuknades antal till öfver 200 på dygnet, och de dödas till 100, och 400 voro qvarliggande sjuka.
Hvart skall detta taga vägen? hette det öfver allt, och man såg med bekymmer omkring sig. Kastade man blicken genom fönstret, märkte man den ena sjukbåren efter den andra bäras förbi. De som ännu voro på benen trängde sig upp till husraden i den trånga gatan. De fruktade för smitta från sjukbårarne, höllo för mun och näsa och vände bort hufvudet. Och likväl skulle den dagliga verksamheten hållas vid lif.
Mången dag kom den lärgosse som mästaren skickat ut med någon räkning hem med underrättelsen, att den person som borde betala räkningen dött natten förut. Det kunde ofta vara ett hårdt slag för tillfället. Men modet måste hållas uppe. Kunder och bekanta infunno sig, om icke för affärer, men för att prata en stund, höra och förtälja nyheter. Det var alltid liten omväxling. Man höll i med ändlösa tvister, om kolerans uppkomst och utbredning, om den vore smittsam eller ej, huru den skulle botas o. s. v. Hvar och en ansåg sig förstå saken. Den ene menade, att man borde äta bara grönsaker för att undvika koleran. En annan påstod, att kött vore det bästa och ofelbara. En sade sig hafva hört från Söderköping, att doktor Lagberg fodrade bloduttömningar i massa, tjogtals blodiglar på hufvudet, högar af iglar på andra kroppsdelar, åderlåtning ... och föredraget af den blodiga historien afbröts af ett hjertskärande skri från en öfre våning. Det var en kolerasjuk som vred sig i ett outhärdligt krampanfall.
De främmande personerna aflägsnade sig skyndsamt. Äfven de som sagt sig icke tro på smittan hade stor brådska att komma från ett farligt granskap. Efter några timmar var den krampanfallne blott ett lik. I husets öfriga våningar rökte man, dels med de ofvan nämda rökkulorna, dels med rökkort som köptes hos Benjamin Leja och luktade ganska godt, dels också med råa kaffebönor, eller med »rökgubbar» som funnos till salu i Tjäders tobaksbod vid Brunkeberg. I den trånga gården stod en gryta med tjära som inrökte hela huset. Luften var mättad med rännstensdofter från den trånga
