Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/210

Den här sidan har korrekturlästs
193
FARSOTER

i kolera var revisionssekreteraren Pehr Nils Poignant, en kunskapsrik och allmänt aktad man, hvilken valdes till justitieombudsman den 6 September och dog den 7, samt justitierådet Olof Johan Lagerheim, en utmärkt embetsman och lika värderad och omtyckt för sitt menniskovänliga sinnelag. Såsom ordförande i Storkyrkoförsamlingens sundhets-komité var Lagerheim utomordentligt verksam. För att visa godt föredöme och gifva allmänheten mod, satte han sig sjelf på kuskbocken och körde vagnen med koleraliken. Han föll offer för sitt nit och dukade under för den fiende, från hvilken han lyckats frälsa så många af församlingens medlemmar.

Bland hufvudstadens borgare väckte sidenfabrikör Hornbergs död mycken saknad, och bland alla klasser beklagades professor, med. doktor Lindströms frånfälle.

Under hela koleratiden fortsatte riksdagen sin verksamhet. Riksdagsmännen höllo sig i allmänhet krya. Bland dem som angrepos af kolera var ledamoten af borgareståndet, kommerserådet Hemberg från Ystad, hvilken afled i farsotens början.

Crusenstolpes anmärkningsmemorial ledde icke till någon påföljd. I början af September beviljades ett kreditiv på 500,000 rdr banko till kostnader för hämmandet af kolerafarsoten. Redan i slutet af Augusti väckte grefve D. Frölich på Riddarhuset en af grefvarne Horn och v. Fersen samt hrr Dalman och Silfverhjelm understödd motion om upphörande af alla spärrningar, men förslaget hade icke någon framgång.

I farsotens början hade allmänna sundhetsnämden tillstyrkt den kungl. teaterns återöppnande den 1 September. Folk borde hafva tillfälle att förströ sig. Djurgårdsteatern hade också fortfarit att spela, utan att något enda sjukdomsfall kunnat derifrån härledas. På grund deraf öppnades kungl. teatern på utsatt dag. Man gaf »Landtpoeten», en komedi af Destouches, öfversatt af Lars Hjortsberg, och »Den sedesamma», komedi af Dupaty. I den första uppträdde mamsellerna Widerberg och Jenny Lind (då 14 år). I det andra stycket hade mamsellerna Mathilda och Charlotte Ficker (sedan fruarna Gelhaar och Almlöf d. ä.) mycken framgång. Under några följande aftnar fortfor teatern att spela, men få åskådare infunno sig, ehuru platsernas antal på Stående parkett och Femte radens sida inskränkts samt salong och korridorer vädrades, och salongen före hvarje föreställning röktes och stänktes med »aromatiserad» ättika. Det hjelpte ej. Man hade ej mera lust att gå på teatern. Den 9 September stängdes kungl. teatern åter, och Djurgårdsteatern följde föredömet. Äfven Gauthier upphörde med sina föreställningar. Den kungl. teatern öppnades å nyo ej förr än den 8 Oktober, då »Qväkaren och

Gamla Stockholm.13