dansösen», med hr N. W. Almlöf och mamsell Högqvist i titelrollerna, samt »Den döfve» uppfördes. Åskådarne voro likväl ej många.
Med början af Oktober kunde farsoten anses öfvervunnen. Lugnet och förtröstan återvände. Söndagen den 12 Oktober var en allmän glädjedag. Vädret var utmärkt vackert, och en mängd menniskor lustvandrade på Norrbro och i Karl den trettondes torg. Ingen hade dött i kolera under det senaste dygnet. Alla sågo glada ut. På aftonen gick man till kungl. teatern och såg »Hedvig eller Banditbruden» samt »Kalifen i Bagdad».
Af farsoten hade 7,895 personer angripits, och bland dem 3,277 aflidit.
Koleran har sedan dess hemsökt Stockholm, men icke så svårt som första gången, och ehuru dödsprocenten var större år 1853, enär då af 4,819 insjuknade 2,852 afledo, var tillståndet i hufvudstaden likväl i alla afseenden bättre än år 1834.
⁎
Att sjukdomar ofta rasade i gamla Stockholm, liksom i alla gamla städer, kan icke förvåna oss, då vi veta huru dessa städer voro bygda och huru det stod till med renligheten inom och utom hus. Frågan gälde icke att bo rymligt och beqvämt, med tillgång till så mycken frisk luft som möjligt, utan att tränga sig till samman vid smala gator och ännu smalare gränder och från bostäderne utestänga både luft och ljus; att sällan bortföra orenligheten, utan låta den hopa sig på de små gårdarne och längs gatorna; att begrafva de döda ej blott på de inom staden liggande kyrkogårdarne, utan till och med inne i kyrkorna, från hvilka en förskräcklig likstank vanligtvis spred sig i trakten. Hvad trängseln, orenligheten och liklukten icke förmådde förstöra, det förderfvades ofta af det dåliga dricksvattnet, hemtadt ur brunnar som förpestades af smutshögarne och begrafningsplatserne.
Om gamla Stockholm inom sig bar månget sjukdomsfrö, hade det deremot icke många medel till sjukdomars botande. Hvar skulle man söka hjelp? Hvarken läkare eller läkemedel funnos här i medeltiden att tillgå, och af Peder Månssons skildring (i hans Stridskonst och Stridslag), sådan den af G. O. Hylten-Cavallius återgifvis i första delen af Svenska Fornskriftsällskapets Samlingar, ser man huru det stod till ännu i början af 1500-talet. När någon allvarligt insjuknade, tänkte man icke på annat än den stundande begrafningen. Skulle
