något kunna uppehålla lifvet, vore det böner och offer till helgonen eller andra »signerier». Peder Månsson skref:
Läkedoms Doctor är ingen i thet riketh,
Swa äter hwar sin math illa i spikith,
Ej heller Chirurgus som studerat haffwer
Wtan Äfwentyrera som frästa hwat lagh thet tagher.
Och så fortfor det långt in på femtonhundratalet samt till och med intill århundradets slut. Visserligen omtalas i medlet af århundradet en och annan läkare, men de tyckas dock icke hafva uträttat mycket, och skulle någon anlitas, var det den närmaste bardskäraren, som medlemmarne af barberareskrået kallades, och han infann sig för att slå åder, vanligtvis det enda han kunde. Åderlåtningar voro för öfrigt mycket vanliga, ej blott för att återvinna, utan äfven för att bibehålla helsan, och en frisk person lät öppna åder på sig vissa förut dertill bestämda dagar.
Bland de få medici som uppvaktade konung Gustaf på hans sotsäng voro licentiaten Matthias Palundanus och magister Guilhelmus.[1] Den senare var sannolikt den samme som Wilhelm Grotherus, hvilken omtalas i Simon Berchelets traktat om Pestilenzien.
Under Erik den fjortondes tid hör man talas om ett par andra studerade läkare, nämligen Guilhelmus Lemnius, en holländare, som praktiserade i Stockholm, åtminstone vid hofvet och af hvilken man har den första i Sverige tryckta medicinska skrift, också en »Tractat om Pestilentian», samt Benedictus Olai eller Olavi, hvilken gjort sig mycket känd för sin, 1578 tryckta, handbok i läkarekonsten, ett arbete som i väsentlig mån bidrog att utetränga anlitandet af helgonen, hvilka icke ens efter reformationen saknade praktik. Benedictus Olai tyckes dock icke sjelf hafva hunnit synnerligt långt i vetenskapen, då han mot hufvudvärk föreskrifver, att man skall hårdt binda båda låren med ett starkt snöre eller band så länge man läser ett »fader vår» och använda detta fyra gånger. Han råder också, att bära ädelstenar på sig, emedan safir skulle stärka lefvern och smaragd hjernan samt derför att hyacint och rubin också vore mycket helsosamma.
Så väl Lemnius som Olai voro kunglige lifmedici, och att åtminstone den senare icke vardt obelönad, ser man af Stockholms Stads Tänckebook för år 1564.[2] Der finnes ett i Kalmar den 25
- ↑ Peter Jonas Bergius: »Om Stockholm för 200 år sedan», inträdestal i Vetenskapsakademien den 20 Augusti 1758. P. J. Bergius var född 1730, med. dokt. 1754, assessor i colleg. medic. 1766 och en af hufvudstadens mest anlitade läkare. Han skänkte till Vetenskapsakademien sitt bibliotek, sin örtsamling och sin vid Carlbergs allé belägna malmgård, den s. k. Bergianska trädgården. Han dog 1790.
- ↑ I Stockholms Rådhusarkiv.
