funnit godt att aflägsna sig, och barberarne hade ej heller velat göra tjenst. Badarne läto deremot tala med sig och fingo då de af dem länge eftersträfvade, men dittills nekade skrårättigheter, som gjorde dem lika goda med bardskärarne, eller, som dessa redan då kallades, barberarne. Badare-embetet skulle för sin tjenst under pesten 1657 uppbära 80 riksdaler i månaden, hyreshjelp samt hvart dygn ett stop vin, »dock icke på karlen, utan samtelige tillhopa som upwachta».[1]
De bägge skråen kallades sedermera med ett gemensamt namn Badaremästare, för hvilka Colleg. medicum 1809 utgaf en särskild ordningsstadga.
⁎
I nära tre hundra år hade Stockholm funnits, innan man här hade någon ordentlig apotekare, och när sådana började uppträda, kommo de naturligtvis från främmande land. De stodo ej heller till tjenst för allmänheten, utan blott för de förnäma och i synnerhet för konungen och hans familj. De voro hof-apotekare i ordets vidsträcktaste betydelse. Den förste af det slaget var mäster Lucas som var i tjenst hos Gustaf den förste. Han fick sitt förlag af konungen och måste för denne derför redovisa samt understod sig icke att lemna ut läkemedel till andra än det kungl. hofvet. Dernäst nämnes Antonius Busenius som hofapotekare, men han fick af Johan den tredje, 1585, tillåtelse att hålla ett öppet apotek i Stockholms stad. Han skulle der få sälja de medikament som den kungliga familjen icke behöfde.
Samma år som Busenius fick tillåtelse att sälja medikament i staden, erhöll också en annan apotekare, Simon Wallden tillstånd att hålla ett apotek i staden vid, såsom det uppgifvits, Stortorget, ehuru ovisst är om eller huru länge detta apotek egde bestånd.[2] Hofapoteket fortfor att hafva åtminstone sin hufvudafdelning på slottet, och då Casper König år 1609 mottog hofapotekarbefattningen, tyckes icke någon annan medikamentsförsäljning hafva funnits i Stockholm. König var en betydande man, ty han var Gustaf den andre Adolfs både hofapotekare och kammartjenare och hade i lön 300 rdr, som togos af lilla tullen. Under någon tid förenade han köksmästarebefattningen med sina öfriga embeten, och under tyska kriget, dit han följde konungen, utnämdes han till krigskommissarie. Det var också han som öppnade och balsamerade det kungl. liket och ledsagade
