Rhyzelius uppgifver, att några hundra menniskor omkommo, men anför, att hans sagesmän, Alb. Krantzius och Munsterus, göra ej allena antalet af dessa förbrända menniskor mycket större, nämligen 1,600, utan tillägga ock, att många omkommit i vattnet, af den orsak, att »thet gemena folket ur staden å alla sidor så inträngde och öfverlastade fartygen, att de med allt hvad derpå var gingo i grund».
Dittills tyckes ej hafva kommit i fråga att i Stockholm bygga enskilda hus af annat än trä, men denna förskräckliga eldsvåda gaf anledning till en förordning, att alla hus »inom staden», d. v. s. i den del af Stockholm som nu kallas »staden inom broarne», skulle uppföras af sten. Att förordningen likväl icke allmänt efterlefdes och ej heller synnerligen strängt öfvervakades, finner man af de många eldsvådor som fortforo att härja gamla Stockholm, då det icke var ett eller annat hus som brann ned, utan då hela gator och stora qvarter ödelades.
Om elden fann rik näring i byggnadsämnet och byggnadssättet, hade han ej heller någon farlig motståndare i släckningsanstalterna. Förordningar i det afseendet tyckas tämligen tidigt hafva funnits, men huru de åtlyddes är en annan sak. I stadslagen föreskrifves, att hvar man som gård hafver, skulle denna redskap hafva: en sju alnar lång stege, en tolf alnar lång hacka, en eldyxa, ett ämbar, en tunna vatten framför sin gård ståndande.
Samma lag föreskrifver till eldsvådors förekommande, att ingen tavernare (värdshushållare), man eller qvinna, skall längre hafva ljus eller något slags eld eller ölförsäljning i sitt hus eller något slags drycker sedan i »vård är ringt».
