Denna ringning skedde hvarje afton från vårdtornet på Brunkeberg (fig. 85), och dermed fortsattes i århundraden. Det gamla tornet togs ned 1769, då brandsignalerna flyttades till Clara kyrktorn.
Oaktadt sådana förbud mot ljus, eller »något slags eld», stod lågan ofta i himmelshöjd, innan man visste af det. Huru då skulle förfaras finner man bland annat hos Olaus Magni, vår gamle vän. Så snart lågorna brutit ut, skulle man slå larm. Tog elden öfver hand, ringdes i alla klockor som funnos i de största kyrkorna. Då skulle alla skynda till med eldhackor och läderämbar, och så började eldsläckningen och fortsattes i de flesta fall utan den åsyftade påföljden (fig. 86).
Oupphörligt klämtade brandklockorna i gamla Stockholm. Ej mer än tolf år efter den senast nämda ohyggliga eldsvådan led staden åter stor brandskada, i hvilken, förutan mycket annat, »Cancelliet med Riksens och Stadsens Acter, documenter, privilegier &c. förbrändes».
Under det nästföljande fjerdedels århundradet voro stockholmarne skonade från någon eldsvåda af större utsträckning, men den 5 April 1445 brann tredjedelen af staden, från Skomakareporten[1] in till Gråmunkegränd. Året derpå brann S:t Clara kloster. Messenius qväder äfven om den tilldragelsen.
- ↑ Vid Stortorget och Kåkbrinken. Stadens öfriga portar, utom de redan förut nämda ytterportarne, vid samma tid voro: S:t Nicolai (vid Storkyrkobrinken och n. v. Helvetiigränd), Köpmansporten (vid n. v. Köpmantorget) samt flere vattenportar, af hvilka en betydligare vid n. v. Tyska brinken. Husbyggnaderna utom murarne tyckas vid samma tid hafva tagit sin början i större utsträckning.
