och staden delades i sexton distrikt. Öfverstyrelsen af brandväsendet fördes af öfverståthållaren med biträde af polismästaren, och en särskild brandadjutant som aflönades af Stockholms stads brandförsäkringskontor stäldes till öfverståthållarens förfogande. Eldsläckningen besörjdes af stadens borgerskap med underlydande samt jernbärare, vågarbetare, vindragare, sillpackare, spanmålsmätare och öfriga till stadens arbetsmanskap hörande personer (fig. 91). Med några sedermera tillkomna ändringar gälde detta reglemente till dess Stockholm fick sin nya brandkår.
Men så mycket man än redan på sextonhundratalet och ytterligare i förra århundradet lagstiftade i eldsläckningsfrågor, kunde stora vådeldar hvarken förekommas eller snart släckas. En af de största var den som i Juni 1751 började i färgeriet Blå Hand vid Clara sjö, härjade Norrmalm och genom eldbränder och gnistor, som af vinden fördes öfver Mälaren, fortplantades till Södermalm. Vi låta en med denna brand samtida stockholmstidning skildra tilldragelsen, men i denna skildring nämnes icke något om den för öfrigt ganska utbredda uppgiften, att elden skulle hafva flugit öfver sjön.
I Stockholms Post-Tidningar af den 10 Juni 1751 läses:
Sistledne lördag klockan ungefär tolf, om middagen, uppkom å Norrmalm, bredvid Drottninggatan och i den så kallade Mäster Samuels gränd en så häftig vådeld, som frätte med sådan hast omkring sig, att, medan vädret med starka ilningar låg öfver S:t Clarä kyrka, den samma inom half timme var itänd, och äfven allt hvad tändas kunde
