en myckenhet böcker med nya franska band, manuskript i »jurispendencen och andra faculteter», »schilderier», hälften af ett stort valnötsskåp, allehanda kökssaker af koppar, tenn, messing, jern, »hvilket säkert skall af christmilda menniskor under ägarens frånvaro utur huset räddats, men ej ännu kunnat igenfinnas».
På sjuttonhundratalet var man icke van vid så stora eldsvådor som hundra år förut, t. ex. då på Norrmalm den 8 Juni 1686 branden förstörde 646 gårdar, men den stora eldsvådan i Maria församling den 19 Juli 1759 var dock en af de betydligare i Stockholm. Maria gamla kyrka brann då också, och den nya, som snart reste sig på samma plats, är ingalunda någon värdig ersättning för den förra, vackra byggnaden.
Stockholms Post-Tidningar inskränkte sig, i numret för den 23 Juli, till följande meddelande om den stora branden:
Förlidne torsdag den 19 innevarande månad kl. 3 e. m. uppkom en svår vådeld på Södermalm vid Besvärsbacken. Uti det då varande blåsvädret, som efter handen med elden tilltog, spridde sig lågan hastigt och vida omkring, så att 20 qvarter emellan Södermalmstorg, Hornsgatan, Bengt Bryggares gränd och Mälaren, som ock 2 qvarter på östra sidan om Hornsgatan tillika med Mariä kyrka alldeles afbrunno, förutom 6 andra qvarter hvilka tillika med Jernvågen af elden blefvo till en del skadade. Branden varade till fredags morgonen kl. 4, sedan mer än 250 gårdar afbrunnit. Den bland dem befintliga myckenhet af trähus jemte en förutgående långvarig torka samt brist på vatten, der det var mest af nöden, och en allmän bestörtning voro eljest de förnämsta orsaker, att elden fick sig till så stor vidd utbreda.
Under den återstående delen af århundradet hördes inga synnerligt stora eldsvådor af, men man började allt mera tänka på att försäkra sig mot följderna af sådana olyckor. I äldre tider hade man ingen aning om brandförsäkringsverk. Då vädjade man endast till den allmänna barmhertigheten, och det var icke ens på sjuttonhundratalet ovanligt, att den som lidit brandskada anhöll om kollekt i kyrkorna. I Riksarkivets samlingar finner man en sådan anhållan af en husegare vid Luntmakargatan, hvars egendom nedbrunnit i Juni 1738. Men kollekten var ett osäkert medel att repa sig. På 1730-talet hade kungl. sekreteraren Carl Carleson,[1] sedermera statssekreterare för krigsärendena, väckt förslag om ett »brand-assecurance-contoir», och år 1745 kallades genom allmän kungörelse samtlige husegare i Stockholm att öfverlägga derom. Man öfverenskom om inrättande af ett sådant kontor, och den 18 Mars 1746 utfärdades kungl. maj:ts reglemente, hvaruti föreskrifves, att afgiften för stenhus skulle vara första året en half för hundra, hvilken sedan
- ↑ Född 1703, död 1761, utgaf jemte sin bror Edvard Carleson, slutligen president i Kammarkollegium, »Den sedolärande Mercurius» samt ensam månadsskriften »Hushållsråd» och ett »Hushållslexikon». Var för öfrigt varm vän af literaturen.
