Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/238

Den här sidan har korrekturlästs
221
ELDSVÅDOR

småningom nedsattes ända til dess efter tolf år endast en half för tusen erlades. För korsverks- och trähus var afgiften betydligt högre. Alla försäkrade hus fingo genom kontorets försorg ett kännemärke (fig. 92) för att vid eldsvåda njuta handräckning. Till kontorets förvaltning utvaldes ett hundra män, nämligen tjugufem af ridderskapet och adeln, lika många af ståndspersoner och femtio af borgerskapet.

Fig. 92. Gammalt Brandförsäkringsmärke.

Brandförsäkringskontoret sökte att i eget intresse införa förbättrade släckningsredskap och skaffade 1760, bland annat, pråmsprutor för att tjenstgöra då eldsvåda uppstår vid Stockholms stränder. Det var en sådan spruta som sedermera kallades amiralsprutan och som vi återfinna vid eldsvådan i Stadsgården 1842, då i eländigt skick.

Äfven enskilda personer och slöjdikare ansträngde sig för att hjelpa upp gamla Stockholms dåliga släckningsredskap. Den som mycket utmärkte sig i det afseendet var den bekante styckgjutaren Gerhard Meijer, en af den stora och ryktbara gjutareslägten som i flera led verkade här i sin konst. Han hade redan 1730 erhållit uppdrag att hafva inseende öfver stadens brandredskap och förbättra dem, och om han icke förmådde synnerligt verksamt motarbeta de stora eldsvådorna 1751 och 1759, så gjorde han likväl sprutor lika goda som de holländska och engelska hvilka man förut införskrifvit. Meijer föreslog i en till vetenskapsakademien 1754 ingifven skrift, att man till släckning skulle använda »saturerade saltsolutioner», alun, vitriol, lut jämte krita, kalk och krita, kalk och aska.

Ända dittills hade man sökt att släcka med vatten, så vida branden icke uppkommit af åskeld, ty då tog man sin tillflykt till —