trasor, allt förtära de hungrande lågorna, och deras hunger, i stället att stillas, förökas, ju mera de sluka! Nu linda de sina flammande armar kring de spotska tornen. Men försåtet, förstörelsen, förgängelsen bo i dessa famntag. Och hvilka syner derinne ... Ser ni denna qvinnohamn i det nordöstra tornet? Ser ni huru hon vrider händerna af ångest, huru förtviflan ropar ur hennes anletsdrag, medan röken qväfver hennes röst. Der är Kristina, den makalösa qvinnan, som grämer sig öfver härjningen af sin gunstlings makalösa slott, detta slott, der hon mången gång ökat glansen af hans ståtliga banketter och förstulet bortjollrat tiden mången vällustig herdestund.»
»Och i nordvestra tornet, ser ni denna vålnad, som från tredje våningens fönster förtviflad mäter afståndet från sin höjd ned till marken och synes tveka mellan valet att brinna eller krossas? Det är Karl XI, som genom reduktionen röfvade detta palats från sin egen faster, prinsessan Euphrosyne, förmäld med Magnus Gabriel de la Gardie ...»
»Och skepnaden, som rör sig så blixtsnabbt, så fjäderlätt derinne i sydöstra tornet ... hvilken annan kan det vara än tredje Gustaf! Kanske hafva då politiska menederna, säkerhetsakten, Hästeskos stupstock med fasa fyllt tjusare-konungens långa slummer i Riddarholmens hvalf. Kanske har han vaknat vid klämtslagen. En teater brinner: huru skulle han kunna motstå denna dragningskraft...»
