arbetet gick icke hastigt, och under tiden började röken komma ut i allt större och tätare massor.
— Qvinnomjölk!
Det var på fullt allvar som det släckningsämnet ännu en gång föreslogs, men hvarken öfverståthållaren, frih. Sprengtporten, eller kapten Nyberg lyssnade till förslaget. Många bland folket funno denna halsstarrighet högst klandervärd och vådlig, så mycket mera som det nog kunde hända, sades det, att tuppen ramlade ned. Någon större olycka tycktes man ännu på middagen den 29 icke frukta. Kungen hade ej heller visat sig i staden. Han bodde på Rosersberg. Och när man icke såg kungen, kunde det väl icke vara riktigt farligt.
Strax efter middagen tycktes också röken aftaga. Det var åtminstone åsigten hos många bland den skara menniskor som fylde Riddarhustorget och Munkbron och med mycket tålamod stirrade upp i luften. Men vinden, som varit sydost, kastade hastigt om till nordost, och det började blåsa skarpt. Genom de öppningar som gjorts för att komma åt elden inne i spiran tittade nu lågor ut. Klämtningen, som en stund upphört, hördes åter. Det lät hotande, och det började äfven se hotande ut. Kl. mellan fyra och fem tog blåsten till i häftighet.
Kapten Nyberg ville kapa spirans spets, men det var för sent. Vid femtiden störtade det präktiga förgylda korset med tuppen ned från den ofantliga höjden och tog med sig öfversta delen af tornspetsen. De brinnande styckena föllo tätt bredvid kapten Nyberg och hans folk.
Ett sorl af smärtsam öfverraskning, kanske också af häpnadsfull beundran för det storartade skådespelet, gick genom folkmassorna, ty eldslågan hade genast efter öfversta spirans fall brutit ut ur det öppna tornet, såsom ur skorstenen på en ångmaskin. Alla möjliga försök i släckningsväg gjordes genast och oförtrutet af det talrika brandmanskapet och många frivilliga, men förgäfves. Manskapet i tornet nödgades vika från den ena posten efter den andra, oupphörligt jagadt af den nedåt rusande elden.
Hvilka växlande scenerier från det ögonblick, då tuppen störtade ned och till dess lågorna hade hunnit sjelfva stentornet! Åskådarne kunde icke ett enda ögonblick vända sig från den hemska, men måleriskt sköna taflan, och de som sågo henne hafva sedan aldrig kunnat glömma den synen. Elden forssade ur den afbrutna tornspetsen, bröt fram genom kopparplåtarnes fogningar och slickade girigt metallen. Tornspiran smälte allt mera bort eller föll i stora stycken. Lågorna lekte rundt omkring ramarne af de kringskurna
