Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/248

Den här sidan har korrekturlästs
231
ELDSVÅDOR

torngluggarne, bröto fram längre och längre ned, ända till urtaflan. Länge stod en glödgad, hög pelare af det väldiga tornets inre stomme, ett fasansfullt spöke öfver eldmassan, men slutligen svigtade pelaren och brakade ned öfver murarne under ett tätt regn af brinnande bjelkar och gulröda, fladdrande kopparplåtar. Klockan sju på aftonen fans ingenting qvar af detta dyrbara minne af femtonhundratalets byggnadskonst.

Småtornen stodo längre emot, men det ena efter det andra svigtade och föll slutligen. Det sista stupade klockan tio. Då var hela öfre delen af kyrkan ett eldhaf. Allt trävirke gick upp i lågor, och millioner gnistor flögo omkring i luften. Klockorna föllo ned från sina ställningar och spräckte hvalfvet bak om orgelläktaren, men stannade der, och från kyrkans inre lyckades man afhålla elden.

Så snart man börjat inse farans vidd, hade man också börjat flytta bort kyrkans dyrbarheter. Alla fanor, vapen, rustningar, porträtt, sköldar m. m. nedtogos skyndsamt från hvalfven, ur grafkoren och sakristian samt fördes till frimurarelogen.

Folkmassorna bibehöllo sina platser på Munkbron och Riddarhustorget. De stodo der under större delen af natten och vände icke blickarne från branden. Hvarje fönster, hvarifrån kyrkan kunde ses, var också fyldt af skådelystne och af dem som med ängslan afbidade eldens vidare utbredning. Efter midnatt hade kyrkans hela tak brunnit, äfvensom öfverbyggnaden på gustavianska grafkoret. Flera enskilda grafkor ledo mycket af elden.

Klockan fyra på morgonen den 30 juli kom kungen från Rosersberg och begaf sig genast till Riddarholmen, der han med excellensen Brahe och öfverståthållaren gjorde en tur kring kyrkan. Då var den värsta faran öfverstånden, och man behöfde ej frukta att de närliggande husen skulle angripas af branden, men först klockan sex e. m. den 30 var elden fullkomligt släckt.

Många af Stockholms invånare utmärkte sig under släckningen. Bland dem nämdes i synnerhet kapten Fittinghoff, boktryckerifaktorn Wennström, sadelmakaren Igelström, viktualiehandlaren Norling och skräddaregesällen Warner. Åtskilliga af dem som deltogo i släckningen hade skadats, dock ej svårare, och en gardist hade fallit och slagit i hjäl sig. Under de närmast följande dagarne talade man icke om något annat än den förskräckliga branden, och i lång tid derefter gick man och tog förödelsen i betraktande, djupt beklagande förlusten af det vackra tornet. Man hade klagat ännu mera kanske, om man då kunnat ana hvilken föga värdig efterträdare det skulle få.

⁎              ⁎