Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/255

Den här sidan har korrekturlästs
238
GATANS RYKTBARHETER

var — fick han en vana att, efter arbetets oafkortade timmar söka uppfriskning och hvila i ett gladt sällskapslif. Han njöt derunder af bordets nöjen med ett välbehag, som kunde hafva en förklaring i hans jettevulna kropps behof af stark näring. Man hade lagt märke till, att han ät med ett slags andakt, ett tack till alla goda gåfvors gifvare, och vanligen var tyst, tills han fått sitt första lystmäte tillfredsstäldt. Men då började också glädjen att stiga, infallen att flyga, orden att flöda. Ehuru detta goddagslif aldrig tilläts att göra någon inkräktning på hans noga utmätta arbetstid, måste det dock, fortsatt år från år, i längden menligt inverka på hans helsa. Det ökade kroppens fetma och orörlighet, men minskade dess krafter och lade grunden till den andliga försoffning som beklagligen föregick hans slut.»

Och om detta hans slut fortfar skalden-biografen:

»Man tyckte att han gick igen. Det var hans välnad som satt till bords, det var hans vålnad, som åt och drack. Det gick icke bättre på Stockholms gator. Hans digra gestalt, när den, uppburen eller bevakad af en gammal trotjenare, dagligen skred fram öfver Norrbro med stapplande steg, med pustande andedrag, var en för stor ruin att icke falla i ögonen på en hufvudstads yra befolkning och gifva ämnen åt lättingars gyckel.»

J. M. Rosén skildrar i sina, 1877 utgifna lefnadsminnen ett besök hos sin onkel på följande ganska karakteristiska sätt, hvilken målning må komplettera den förra.

»Det hade blifvit oss sagdt, att vi ej skulle gå till honom allt för tidigt på morgonen, för att ej träffa honom på sängen, hvarefter vi rättade oss och stälde vår tid derefter, så att vi inträffade hos honom klockan något efter 11. Men äfven detta var för tidigt, ty landshöfdingen var ännu ej uppstånden, efter hvad en gammal fru sade, som kom att öppna för oss, dock kunde vi stiga in. Rullgardinen var ännu nere i sängkammaren, hvarför det första var att rulla upp den, hvarefter vi kunde se oss omkring i det i sig sjelft något mörka rummet. (Utsigten var, om jag rätt påminner mig, åt en gränd). Af den, uppvaktningen gällde, sågo vi ej mer än nacken — eljest ett stort berg med täcke öfver —, ty han låg vänd åt väggen (som var alldeles fullspottad) och Hammarberg[1] var icke tillstädes, så att kolossen i sängen kunde ej vända sig om, utan låg som han låg, hvilket dock icke hindrade honom att ingå i konversation med oss, så till vida att vi kunde redogöra för, på hvad grund, nemligen slägtskapens, vi tagit oss friheten göra honom vår uppvaktning, hvilket

  1. Rosensteins gamle betjent, för Stockholms allmänhet lika mycket känd som hans husbonde.