Getgubben på Adolf Fredriks torg, en Södermalmsryktbarhet från 1820.
Brokigt och grönskande, gångutstakadt, hviloinbjudande för dem som i snygghetens tillstånd vilja hålla sig på sätena och ej förgripa sig på de gröna mattorna samt ändtligen sidoprydt med två lummiga alléer, sträcker sig Adolf Fredriks torg mellan två af Södermalms förnämsta gator: Horns- och S:t Paulsgatorna. Kungen som gifvit upphof till platsens namn vardt dock icke der förevigad, och mindre troligt än någonsin är det, att hans staty nu kommer dit, sedan hans sonsons föregifna dotter förklarades för en simpel äfventyrerska, sedan Helga de la Brache (också en ryktbarhet) mist sin gloria. Under 1820- och 1830-talen funnos ej ännu de två lind-alléerna, hvilka senare tillkommo, kanske som ett skrytsamt frikostighetsbevis, kanske som ett slags försoningsgärd åt samhället af en samvetssjuk bryggare, hvilken, lik de fleste af den tidens större näringsidkare, var en riktig tyrann mot sitt folk. Förr framstälde sig torget med gräs på en sida, sten på en annan och en sandåker i midten, samt ej mer harmoniskt med tre brunnar, en i hvar sitt hörn. Men, likt den tidens borgarfolk, gjorde torget der i sin tarflighet mycken praktisk nytta för sig. De småländska oxdrifterna, som då utgjorde en samling beresta turister, hade der sitt rastställe vid ankomsten inom stadens murar. Oxarne voro då ej så yra i hufvudet efter sin resa som nu, och deras förare, till det mesta skinklädda drängar, voro betydligt klipskare karlar än de handelsmän som nu fullfjädra sig med en resa till Paris och ej glömma att rista sitt namn i rese-annalerna vid Rue de Rivoli. De gingo till fots i klumpiga skor, dessa karlar, men de trampade vägen jemn och säker framför sig, till och med uppför de trappsteg hvilka ledde dem in i det firmament, der stjernor gnistra om kommunalstorheter. — Deremellan företeddes å torget landsregementenas bjertare uniformer, hvilkas bärare söderifrån gjorde intåg i staden. Lifligast var det dock, när borgerskapets infanteri der hade sina öfningar. Då skockades å sidogatorna en tacksam publik, hvilken med stort nöje och liflig yttring deraf tog i betraktande sitt »försvars» framsteg i krigarens svåra kall. Den militäriska stämningen hos den tidens frivilliga försvarskår var ej heller så sträng som nu. Många gemytliga scener egde rum, t. ex.: »Stå rak i ledet, bror Lundström!» — »Jag kan icke, kapten; du har gjort mina stöflar för trånga!» En annan gång lärde öfver-instruktören, baron Leuhusen, sina rekryter att stadigt blicka åt ett håll, medelst följande kommando: »Sē dĕn långă bōndĕn dēr, mēd dĕ långă liŏrnā, hānsĕs långă näsă sēn I ändă hit, — takt tu, takt tu, takt tu!»
Det är ej troligt, att denna muntra stämning i stor mån
