Hvad Ekström om morgnarne filosoferade öfver, medan han å ett af brunnstaken inväntade de gummors återkomst, hvilka i de lefvande hemtarne i husen kringförde lifselexiret till de sjuke, fick man ej då veta. Meddelsam blef han egentligen ej förr än mot qvällen, då han återvände från betesmarkerna kring »Sinkens dam», en då för tiden mycket anlitad promenadplats i utkanten af Södermalm. Då, medan hjorden fick ett sängfösningsbete å torgets magrare grästorfvor, samlade Ekström omkring sig en tacksam publik af sådana, som om qvällen hemtade vatten från brunnarne. Inför dessa uttalade han sina åsigter i politik. Utpräglad demokrat, gillade han monarkien endast i det fall, att han sjelf vore kung. »Ty då», sade han, »skulle den fattige få kakan två skilling billigare än nu!» Som nu kakan endast kostade 1½ skilling, jublade de muntra åhörarne. »Hurra! om Kräfta-far (ett honom af okänd anledning gifvet öknamn) vore kung, så finge vi en kaka för ingenting och två styfver på köpet!»
Hans son, en ganska lofvande yngling af vackert utseende, ehuru halt, och som studerade vid Upsala akademi, öfvergaf vid fadrens fall helt och hållet sina framtidsplaner och kom att dela ljuft och ledt med den gamle. Till den ändan valde han vattenåkareyrket till sitt kall. Äfven han samlade vid dagsverkets slut kring sig en road
