publik, för hvilken han berättade sagor med en färdighet som påminde om studietiden, men med en ursprunglighet som karakteriserade honom sjelf. I sina berättade äfventyr, der han på ett Münchhausens-likt sätt var hjelten, viste han alltid att på ett ledigt och roande sätt smäda höga vederbörande.
Det var egentligen vid nattens inbrott, som far och son sällskapade, då de i restaurationslokalen aflöste den bortgångna publiken och der huserade, huru de ville vid sjelflagade mål, enär tjenstfolket af matmodren på det strängaste var förbjudet att störa deras förehafvanden. Utgångne innan deras qvinliga anhöriga gnuggat sömnen ur ögonen, förde de sålunda ett från dessa fullkomligt isoleradt lif.
Snart dog dock den unge. Fadren yttrade: ej någon klagan; men en dag kom han hemlöpande med en tårpil, som han planterade på grafven, der den står än i dag vid kanten af Hornsgatan (fig. 103). Efter den dagen försakade han ock politiken och tillbragte sina »heures de loisir» under tårpilens hängande grenar; tills han slutligen för alltid hamnade der.
⁎
Vackra Dalkullan (fig. 104). Ännu på 1850-talet kunde ungdom höra gammalt folk tala om »den vackra dalkullan», således tjugu
