Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/268

Den här sidan har korrekturlästs
251
GATANS RYKTBARHETER

Länge räckte emellertid icke det vackra skådespelet, ty en dag var kullan försvunnen, och saken var tyst en tid, tills man ånyo fick läsa i en tidning:

»Hwad tro wäl wåra läsare i Landsorten för närwarande utgör den förnäma werldens i Stockholm favoritnöje wid dess supéer och soiréer? Att göra musik, att åskåda taskspelarekonster, att betrakta nya litografier och gravyrer ...? Allt detta hwilar för närwarande, eller intar åtminstone blott andra, tredje, fjerde rummet, efter de föremål som la haute volée finner högst pikant, emedan det är nytt, och detta föremål är ... ingen annan än anledningen till folkskockningarna på Stortorget, Engeln i skinnpels, med ett ord, den wackra Kullan. Hon gör nu sin rund kring Stockholms eleganta Salonger; hon hämtas i Herrskapets wagn, införes i Societen, begapas, öfwerhopas med frågor, undfägnad och stundom kanske litet afundad, samt återsändes med en gåfwa. Hon är så upptagen, att den, som will förskaffa sitt sällskap njutningen af hennes anblick stundom måste prenumerera på henne några dagar förut. Det uppseende hon gjort och den wisshet hon erhållit att hon är wacker, en wisshet, hwilken stundom är lika dyrköpt, som wår Stammoders kunskap om den förbudna fruktens smak, lärer likwäl ännu icke förledt henne att bortlägga något, hwarken af sin drägts eller sina seders enkelhet. Då man en gång bjöd henne win, wägrade hon att förtära det, emedan hon, som hon sade, om hon wände sig wid dylika läckerheter, sedan skulle så mycket mera sakna dem, då hon återkom till sin torftiga hembygd. Denna moderation är naturens, icke öfwerläggningens, och man bör önska, att hon länge måtte kunna behålla den.»

Men så försvann hon på allvar. Och då började en literär brefvexling: »Sändebref till Stockholms ungherrar af Carin Ersdotter», besvarades med »Swar af Stockholms ungherrar på Sändebrefwet», hvilket återigen framkallade »Dalkullans swar till Stockholms ungherrar». Hon var och förblef borta. Man sade, att hon rest hem och gift sig med sin fästman i Dalarne, men andra sade, att hon gift sig med en rik och förnäm herre, och än i dag finnes folk, som när de gå till Djurgården, utpeka det vackra hus, der den vackra dalkullan skulle ha bott som gift och hvilket hon besutit som enka.

⁎              ⁎

Apotekar Ris (fig. 105) var på 1840-talet och kanske äfven förut en af gatans ryktbarheter i Stockholm, liksom han redan under århundradets andra och tredje årtionde var känd öfver en stor del af Sverige och hade sträckt sina ströftåg till Norge, Danmark med flere