Då landsförvisningsstraffet skulle verkställas, fick Pettersson tillåtelse att i all maklighet till fots anträda färden, hvarför han ej heller förr än efter tre månader nådde Öresund. Längre kom han icke, utan stannade på en mudderpråm utanför Malmö. Slutligen fördrefs han dock från pråmen, och som man ej mera bekymrade sig om att på honom tillämpa landsförvisningsdomen, begaf han sig till Lund, men häktades slutligen som lösdrifvare och fördes med fångskjuts uppåt landet, hvarvid han, enligt egen uppgift, skall hafva förlorat många intressanta, af honom författade afhandlingar i manuskript jemte andra papper, t. ex. ett betyg af med. dokt. Lindhagen öfver Petterssons kunskaper i anatomi och fysiologi, utom ett påbörjadt urverk af förbättrad konstruktion, ett kromotypiskt tryckeri, m. m.
Under senare delen af 1850-talet syntes han åter på Stockholms gator, hade ånyo sitt högqvarter på Karolinska Institutet och sin sängkammare i obduktionssalen. Han gick ofta på bokauktioner och inropade sällsynta böcker, som han sedan sålde till sina gynnare på Karolinska Institutet. Cynismen fick dock slutligen allt mera makt med honom, och fallenhet för starka drycker infann sig äfven. År 1868 togs han in på Allmänna försörjningsinrättningen, efter platsen vanligen kallad »Grubbens gärde». Der ritade han af de öfriga hjonen jemte andra personer och skref på lediga stunder äfven vers. Ett af hans qväden har till öfverskrift: »Mensklighetens idé och menniskans bestämmelse, excentriska tankar vid uppvaknandet på morgonqvisten en sommarmorgon på Grubbens gärde.» Det börjar i bunden form skildra menniskans värde och slutar med en rå, men sannolikt trogen skildring på prosa af morgonlifvet bland arbetshjonen och är i sin helhet ett ganska egendomligt bidrag till denne stockholmske Diogenes’ historia.
»Professorn i aftagande» afled på försörjningsinrättningen den 24 Maj 1877 i en ålder af 66 år.
⁎
Gustaf Björn var Norrmalmsbo, men genom täta promenader åt de andra stadsdelarne spridde sig hans rykte så långt, att han under flera årtionden var lika känd öfver hela Stockholm. Och hvad var han känd för? För sitt yttre, för sina skelande ögon, med lurande, skygga blickar, sina tunga skor, sitt blå förkläde (Fig. 108). Mången pojke i sta’n som frågade Björn, om det skulle bli vackert väder, viste icke hvarför Björn skulle ha reda på det, fast han viste, att man skulle fråga honom så; men norrmalmspojkarne viste, att
