Björn hade en syssla i Observatorii vedbod, och derför skulle han ha reda på väderleken.
Allmänheten vill så gerna finna en »intressant historia» hos hvar och en som något afviker från det vanliga, och en sådan trodde mången, att äfven Björn skulle hafva haft. De flesta som på 1860-talet sågo honom på Stockholms gator viste icke, att han gått så der redan i fyrtio år, eller också hade de glömt det. Några minnesgoda gamla kunde visserligen erinra sig, att Björn aldrig varit annat än ett fattighjon, men de unga eller de glömska ville icke tro annat än att han genomgått märkliga öden, och mångfaldiga voro sägnerna i det fallet. Af Sabbatsbergs fattighuslängder finner man dock, att Gustaf Björn, son till en gardist och född i Stockholm den 3 Juli 1803, redan 1814 togs jemte sin moder Katarina Kristina Björn, född Bergqvist, in på nämda fattighus. Der hade han också sitt egentliga hemvist under större delen af sin lefnad. Stundom ansågs han för fullständigt svagsint och flyttades 1844 till Danviks dårhus, der han dock ej stannade längre än till 1845, då han kom till baka till Sabbatsberg. I fattighusets dagböcker finnes om honom antecknadt: »brukbar, sågar ved, går ärenden», men derjemte också »sjelfsvåldig.» Hans sjelfsvåld gick så långt, att man en tid inackorderade honom hos en enskild person för att slippa honom på fattighuset, fastän han fortfor att räknas till fattighjonen ända till 1869, då han utskrets från Sabbatsberg och intogs på Allmänna försörjningsinrättningen, der han den 11 Maj 1872 afled.
Men antingen han bodde på Sabbatsberg eller tidtals vistades på annat ställe, så användes han att biträda med utsysslor hos enskilda personer, såsom vid Observatorium och Bergiilund, och för öfrigt ströfvade han omkring på gatorna med eller utan särskildt uppdrag, men ständigt profeterande om väderleken samt utbjudande sina »gratulationer», dem han sålde i synnerhet i köken, der han trifdes väl, emedan han icke saknade blick för könets behag. Hvad
