sång, hwar på elljest altid hennes Grotta gaf ett behagligt genljud. Nympherne som tiänte henne, fördristade sig icke at tiltala henne. Hon geck ofta helt ensammen af och ann på de blomsterrijka Parker, hvilka en oaflåtelig wåhr på hennes Ö, hela åhret igenom förnyade, o. s. v.»
Början af detta stormiga århundrade hade ett annat ideal. Revolutionsperioden i Frankrike hade visat ett fenomen sådant som Bernhardin de S:t Pierre’s Paul och Virginie; man hade vändt sig bort med afsky från anblicken af en ruttnande öfvercivilisation och man kände behof af att dyrka de egenskaper man saknade, natur och oskuld.
Mera direkt på ungdomen verkar Arnould Berquin, hvilken också vänder sig till densamma. Redan 1782, 83 hade han utgifvit sin Barnvän, men denna kommer icke i svensk drägt förr än 1808; dock hade den härstädes blifvit läst på franska under hela slutet af 1700-talet och fortfor att läsas ända in på våra dagar. Det är en oskuld som förefaller oss tvungen, och en välmening som kan vara tvifvelaktig i sina verkningar. Låt oss blott höra några rader ur den halft dialogiserade berättelsen Den lille Brodern:
Fanchette hade en dag stigit tidigt opp för att gå ut att plocka blomster och bära
dem till sin moder på sängen. Just som hon ärnade gå, kom hennes fader småleende
in i kammaren, tog henne i famn och sade: god dag min kära Fanchette: följ mig, så
skall jag visa dig något, som säkert skall roa dig.
— Hvad då, pappa? frågade hon honom ifrigt.
— Gud har i natt skänkt dig en liten broder, svarade han.
— En liten bror? Ack, hvar är han? Är pappa så god och för mig till honom.
Fadern öppnade dörren till rummet, der hennes moder låg. Utmed sängen satt en
främmande qvinna, som Fanchette icke förr sett i huset, och som insvepte det nyfödda
barnet i en linda.
Nu gjorde flickan tusentals frågor, hvilka fadern besvarade så godt han kunde, och
han trodde sig hafva gjort henne reda för allt, då Fanchette sade: Pappa! hvem är den
der gamla qvinnan? Hur hon inlindar min lille bror! Är pappa inte rädd, att hon
skall skada honom?
Herr Gensal. Åh nej, bekymra dig inte. Det är en beskedlig hustru, som jag
låtit hemta för att sköta och vårda honom.
Fanchette. Men han hör ju mamma till. Har hon redan sett honom?
Fru Gensal (som drar sänggardinen lite på sidan). Ja Fanchette, jag har sett
honom. Än du, är du nöjd med att se honom?
Fanchette. Ja, mycket nöjd, mamma. Det är en liten alltför täck kamrat, som
mamma gifvit mig. Hvad han ser lustig ut! Han är röd, som om han nyss sprungit.
Tillåter pappa, att han får leka med mig?
Herr Gensal. Det är omöjligt; han kan inte stå på fötterna. Ser du, huru svaga
de äro?
Fråga följer på svar, men Fanchette får egentligen icke veta annat än hvad hon och hvarje barn vet förut. Men resultatet? Jo, Herr Gensal som har sista ordet gör sammanfattningen så: »Gif akt