sagoverld som öppnat sig för dem inom dessa gråa pappersblad; der hafva också den franska sagolitteraturen, den tyska, den engelska, hela verldens sagor stämt möte. Blåskägget, De sju Sofvare, Mäster-Katten, Doktor Allvetande, Sjelfdukande bordet, gullåsnan och dansande knölpåken, Tumme-Liten, Nisse i hvar gata, Prinsessan i sofvande skogen, Pelle Båtsman, Vedhuggaren Ali och Lunkentus, äro alla gamla bekanta och fulla af underbar poesi som icke doftat af dem på den mer eller mindre långa väg de haft att tillryggalägga, innan de hunno våra nordliga bygder.
För att nu hålla oss vid den kanske mest lästa af dem alla eller Lunkentus, så är den äldsta bibehållna upplagan vi sett tryckt i Örebro 1785. Sedan dess kan man säga, att den utkommit i ny upplaga hvartannat år.[1] Den fullständiga titeln ger ett begrepp om innehållet och uppgifver äfven året för dess författande: »En ny och nöjsam Historia om Konungen uti Arabien, hvilken erhöll en Prinsessa från America till Gemål, som aflade Tre Prinsessor med honom, hwilka blefwo borttagne af en sky och af den-samme bortförde till ett fortrolladt Land uti Siberica. Skrifwen 1772. Hwilken som ej har Bacchus och Venus till vänner kan under tiden roa sig med honom, hwilken lärer taga bort dess nöje och önska sig wara Lunkentus följeslagare.»
Berättelsen rör sig som kändt, kanske glömdt är, om en soldat som skall ut och söka de tre bortkomna prinsessorna, hvarunder han gör bekantskap med trollkarlen Lunkentus. Att sagan skulle vara en bearbetning från tyskan hade man varit böjd att tro, men äfven om så vore, har den vandrat långt innan den kom till Tyskland. Otvetydiga spår hafva vi funnit i den mongoliska sagosamlingen Siddhikûr, der sökandet efter prinsessor, påträffandet af klippdörrar till trollpalats, pipor som kalla menniskor till lif, stöflar som fortskaffa en menniska hundra mil äro de vanligaste saker, och hvilka just figurera i Lunkentus. Hvad som stärker tron på det mongoliska ursprunget är den omständigheten, att de tre prinsessorna skulle hemtas i Siberica. Lunkentus skulle då kunna vara af våra Pultava-fångar införd i Sverige från Sibirien, der de hade flitig gemenskap med de mongoliska stammarne, sedan lefvat på folkets läppar och så omsider blifvit vanstäld nedskrifven.[2]
Mera påtaglig är likheten mellan Sjelfdukande bordet, gullåsnan och dansande knölpåken, och en af Siddhikûr’s samling, hvilken
