som Alexander de villa Dei hade skrifvit på tolfhundratalet. Det kunde också ha varit den Donat som Aelius Donatus, den romerske språkläraren, hade utarbetat långt, långt förut, redan på trehundra-talet. Hvilken hon än må hafva varit, så var hon en stor plåga för piltarne. »Doctrinalen» var skrifven på latinsk vers, ytterst svårfattlig och hade fått hedersnamnet »pinobänk för själen».
Man lärde sig äfven att något skrifva och prenta, och så hade man ständigt nya psalmer att lära sig för att kunna sjunga kyrkosången, vackra stycken, sådana som den katolska kyrkan består för att locka folk till templen och der qvarhålla dem och komma dem att åter längta dit från det torra, tråkiga och omusikaliska hvardagslifvet.
Kunde piltarne icke sina regler i grammatikan eller symbolum eller de många bönerna, så var käppen alltid till hands. Han var i full verksamhet bittida och sent, och latinet blandades med svenska klagoljud. Äfven sången nöttes in med käppen. Det var alldeles nödvändigt, ty på sången låg ofantlig vigt. Han skulle icke blott tjena den heliga kyrkan, utan också skaffa någon liten föda åt den utsvultne skolmästaren och hjelpa den af skolpiltarne hvilkas föräldrar icke hade tillräckligt med mat åt dem. Till omväxling med käppen gjorde riset sin rund på ungdomens lemmar. Latin, sång och stryk — det var programmet. Och med dessa tre började man kl. 5 på morgonen och höll i större delen af dagen,
Det var i Stockholms gamla Storskola, stadens Schola Trivialis. Der fans otvifvelaktigt mycket barbari, men bildningens frö gömdes der nog också, och blotta underhållandet af »konsten att läsa» måste räknas högt på de tiderna. Skolan tyckes hafva varit med redan i stadens barndom, ty i början af 1400-talet var hon, såsom vi här nedan finna, redan gammal. »Om Stockholms skola på den tiden kan icke tviflas, emedan man finner dess skolastici och rektorer nämnda i gamla skrifter».[1] Och att der tillgick såsom öfver allt i medeltidens skolor, lär väl häller icke kunna dragas i tvifvel. De derefter följande tiderna, från hvilka uppgifterna äro både talrikare och säkrare, visa oss ett tillstånd som icke synnerligt mycket skiljer sig från det nyss framstälda, och det är nästan först i vårt århundrade samt allramest under de senare årtiondena som Stockholms skolor undergått någon riktig väsentlig förbättring.
Det var icke alla stockholmsbarn som skickades till skolan. Långt derifrån. De förnämares undervisades vanligen af enskilde lärare i hemmet. De som skulle egna sig åt hvad nu för tiden kallas »det
- ↑ A. M. Rhyzelius: Episcoposcopia suiogothica. Linköping 1752.
