och Ry, Skiäfftuna och Wijdsbo, Frösunda och Markhiem, Skånela och Fresta, Sånga och Skå, Åkeröen och Loföen, Tärnhem och Hillesöen, Allzröen och Munsöen, Ånger och Waada, Solna och Bråma samt Ösby och Gaarn. Ännu flera socknar hade varit anslagna för Trivialskolans allmoseinsamlingar, såsom Botkyrka, Grödinge, Sorunda m. fl., men dessa togos genom biskop Laurentius Paulinus’ åtgöranden år 1626 från Stockholms och lades till Strengnäs’ läroverk.
Hvarje lärare i skolan hade vissa socknar sig tilldelade, och inom dessa gingo skolgossar omkring och togo upp bidrag. Längre fram i århundradet, 1670, förekommer i Annales Scholæ, att kollegan i andra klassen Vernicius Johannis klagade hos borgmästaren öfver att rektor, »wyrdige och vällärde Mag. Petrus Livonius» gjort honom orätt med socknarnes delning, i det han tagit ifrån honom Spånga, Jerfälla m. fl. och gifvit dem åt en annan lärare, under det Vernicius fått Markhiem, Orckestadt, m. fl., med hvilka han icke kunde vara nöjd, och begärde han derför, att magistraten ville laga, att han finge sina gamla socknar till baka.
Af detta mål synes, att terminationspengarne, de medel i klingande mynt (varor in natura hade förut lemnats, såsom bröd, kött, ljus, o. s. v.), hvilka upptogos under sockengången, icke omedelbart lemnades åt den lärare som hade dessa socknar sig tilldelade, utan buros af de sockengående djeknarne till rektor, hvilken delade ut dem. Vernicius klagade nämligen också deröfver, att rektor gifvit honom för litet af det som samlats i Marckhiem och öfriga socknar, blott 14 daler kopparmynt, och menade, att han skulle hafva 2 daler till.
På dessa klagomål svarade rektor, att Vernicius ingen orätt lidit, utan att rektor följt den vanliga ordningen, enligt hvilken Spånga, Jerfälla o. s. v. hörde till första klassen, der den klagande förut tjenstgjort; men som han nu mera läste i andra klassen, så skulle han hemta sina terminationspengar i Marckhiem och med denna förenade öfriga socknar. Vidare nekade rektor att hafva betalt för litet. Emedan Vernicius icke vårdat sig om att i tid taga upp terminationsafgifterna (han hade i förargelse öfver att få Marckhiem o. s. v. sig anvisade icke velat skicka dit någon insamlare), så hade den djekne som skulle terminera kommit i otid och ej kunnat få i hop mer än 20 daler samt ej velat gifva ifrån sig mer än 14 daler, utan behållit de öfriga för sitt omak.
Hela målet är synnerligt kännetecknande för sextonhundratalets skolförhållanden i hufvudstaden. Rektor inskränkte sig icke att inför magistraten stå som svarande part, utan uppträdde sjelf som klagande och förevitade Vernicius hans »oflijt och olydnad», anförande,
